Jane Austen's version of the Cinderella story. A classic! ( )

After reading Pride and Prejudice by Jane Austen earlier this year, which I really loved, I decided to pick up another Austen novel and chose Mansfield Park because I had read that it is different from her more popular books.

n this novel, the ten year old Fanny Price is taken from her poor parents' home to live at Mansfield Park and be brought up with her rich cousins. Here the difference in class becomes very apparent, her cousins feel superior to her so they ignore her most of the time, however her cousin Edmund is different and he becomes Fanny's only friend. While her uncle is away in Antigua, the Crawford's arrive in the neighborhood and as they become closer to the family the story unravels into a moral and social dilemma.

It started a little slow and halfway through the book I was still waiting for something to happen, it just seemed to dwell on the day-to-day lives of the Bertrams and the Crawfords, without giving much importance to Fanny. I found some of the characters in this book to be really hateful, I especially hated Mrs. Norris and how she treated Fanny, taking credit where it was not deserved and spoiling Fanny's cousins. At times I just wanted to talk some sense into their heads to stop being so selfish. The two characters that I liked from the very beginning were Fanny for how sensible she was and Edmund for how kind he was to his cousin when everyone else pretty much ignored her, and as the story developed I also started liking Sir Thomas Bertram more and more. The last two hundred pages is when the story started to get really interesting. I really wanted Henry Crawford to be successful in his quest, I believed that Fanny changed him. I certainly was not expecting the ending, it seemed that the character's lives were too dull for such things to happen to them so it came as a surprise to me, and although I was disappointed in some of them I was also very happy with how it ended. At the end of the the book I realized that the time spent getting to know the characters in the beginning was well worth it because it gives you a better understanding of their actions.

I love the detail that Jane Austen puts into her characters, it makes you feel like you know these people and you're part of the story. Although Mansfield Park is not as edgy as Pride and Prejudice, it's still a great classic and I would recommend it to any classics or Jane Austen fan. ( )

Mansfield Park is only bested by Pride and Prejudice. Truly one of Austen's better works. Even the fact that the male protagonist is at times unbearably weak does not detract from the greatness of this book. ( )

Perhaps the least popular of Jane Austen's six major works, this is still one of my favourite novels of all time. Fanny Price, isn't a Elizabeth Bennet or a Emma Woodhouse but the character has it's own endearing charm (who could not admire a character who stays true to her own character, whilst constantly meeting with opposition and ill treatment and yet in the end still triumphs?) Similarly, the relationship between Fanny and Edmund is not a high-blown romantic drama but nevertheless is still wonderfully written.
The tone is in some ways more serious than others but Austen's wit still sparkles through with characters such as Mrs Norris and her sister Lady Bertram. I have read this quite a few times now and each time I find more and more things to admire in it. ( )

Manfield Park förefaller nästan vara ett direkt svar på Pride and Prejudice från någon som inte håller med; man hittar teman som vrängts ut och in, huvudpersoner som i mångt och mycket är raka motsatsen, och händelser som får helt olika resultat.

För att börja med huvudpersonen är den timida, allvarliga Fanny Price nästan raka motsatsen till den modiga och glada Elizabeth Bennet, måhända inte så konstigt då den senare växt upp och kunnat ta sin roll som medlem av »the gentry« som given så var Fannys uppväxt inte mycket att glädjas över: adopterad vid tio års ålder in i sin mosters – som gift sig med den rike sir Thomas Bertram– familj, där ingen är ovänlig men fadern allvarlig, modern ointresserad av allt och alla, äldste sonen lättjefull och de två döttrarna fått allt sken men inget av det innehåll som en god uppfostran skall bibringa, och där det även en annan moster, uppfylld av sin egen viktighet,rumsterar med en konstant blötlagd näsa och inte ett uns av vänlighet att ge Fanny. Hade det inte varit för ännu en son i familjen, den rättrådige Edmund, som ger sig tid med henne, hade det hela varit en ren askungeberättelse.

Fannys beundran för Edmund övergår snart i förälskelse, men då hon själv vant sig vid att inte ta plats, att inte våga tro sig värd att ta plats, så säger hon naturligtvis inget och får därmed plågat se på när han intresserar sig för mer utlevande personer. När själva historien börjar har fadern tvingats resa till Antigua för att styra upp förvaltningen av sin plantage där; speciellt nödigt som äldste sonens skulder tvingat familjen att sälja ämbetet som präst som egentligen var vikt för Edmund. En dag flyttar så henry och Mary Crawfordin i prästgården – de är halvsyskon prästfrun – för att få en paus från Londonlivet, och det bär sig inte bättre än att Edmund fattar tycke för systern. Under tiden har äldsta dottern Maria lyckats fånga den rike men dumme Mr. Rushworth, och vid ett besök vid dennes närbelägna herrgård går det upp för Fanny hur omoraliska Crawfords är. Hon är alltför blyg och finkänslig för att kunna ta upp saken, och tvingas svartsjukt se på när Edmund blir alltmer betagen utan att kunna göra något, och utan att rubbas av den vänlighet de faktiskt visar henne, samtidigt som hennes moraliska integritet sätts på starkt prov även från annat håll.

För att återvända till jämförelsen med Pride and Prejudice har Mansfield Park åtminstone en markant fördel: inga av huvudpersonerna är karikatyrer, utan alla är mer eller mindre rundade: Mary Crawford må vara intresserad av de ljuva livet men kan visa sig omtänksam och Lady Bertram bryr sig mest om sin mops men kan ibland yrvaket titta upp och bistå med någon vänlighet. Detta gör att även om historien möjligen missar ett par komiska poänger (Austens ironier gör dock att de är inte alltför saknade), blir den desto troligare som berättelse.

För att ta ett par skillnader som var mer intressanta i sig själva, men som man nog bör undvika att läsa om om man inte redan gjort det (min utgåva har ett par inledande essäer och annat material som är fantastiskt på att avslöja handlingen i förväg, men jag var redan varnad av motsvarande i Pride and Prejudice), så kan man betänka att hur lika frierier Mr Crawford och Mr Darcy företog utan att i övrigt motsvara varandra, eller att de båda unga våpens rymmande med stiliga unga karlar får motsatta resultat.

I slutändan tyckte jag faktiskt bättre om Mansfield Park; inte främst för att den bars av en mer moralisk ton utan för att dess humor var lite mognare, mindre karikerande. Elizabeth Bennet må vara betydligt mer spirituell, men Fanny Price har nog en mer realistisk syn på människorna. ( )