In my ongoing quest to read Shakespeare's complete works, I have made a discovery: I find a lot of his main characters in the tragedies annoying (which isn't rare for me, I find a lot of characters who bemoan their fate irritating). The difference with Will is that even though I don't necessarily LIKE these people, I certainly CARE. King Lear is not different: the bullying tyrant and his tragic, loyal daughter are unforgettable. Actually, the subplot of Edmund and Edgar was what really got to me, with the whole tension about legitimate children and those who aren't. It's essentially, perfect. ( )

Shakespeares King Lear är en av hans mer mänskliga tragedier: olyckan kommer här från tillfälligheternas spel och människornas dårskap och illvillighet, inte från en genial ränksmidares planer, en omöjlig situation eller onda makters inflytande – även om Gloucester utbrister att

As flies to wanton boys are we to the gods:
They kill us for their sport

så är det klart att källan till alla olyckor är dels hans egen och Lears dåraktighet – hans då han alltför snart trodde på sin bastard Edmund framför sin äkta son Edgar, Lears då han mer trodde på örats än hjärtats vittnesmål och gjorde sin dotter Cordelia urarva då hon inte kunde åstadkomma samma melodramatiska proklamationer av kärlek som sina systrar Regan och Goneril, gifta med hertigarna av Cornwall respektive Albanien (nej, nej, inte det Albanien. Albanien som i Skottland), och sedan vägrade inse att han inte kunde avsäga sig kungamakten och samtidigt ha värdigheten kvar– och den skrupelfria ambitionen hos de mindre dygdiga i den yngre generationen som vill varje pris vill tillskansa sig så mycket personlig makt som möjligt och därvidlag inte tvekar ens inför förräderi eller mord:

The younger rise when the old doth fall.

Ett tag har man dock undrat om det egentligen inte är Lear som är den store skurken; de hundra riddare som han behållit verkar faktiskt vara just så ohyfsade och oregerliga som Regan och Goneril påstår, i synnerhet den trogne Kent som i förklädnad – sådana vimlar det av, både sådana som skyler utseendet och sådana som skyler karaktären – fortfarande följer den kung som landsförvisat honom och nu ger sig på en vad det verkar oskyldig underhuggare till Goneril. Snart börjar dock personernas rätta moraliska halt visa sig; döttrarna reducerar snabbt Lears följe och lämnar honom till slut att tillbringa en stormig natt på heden, ensam med Kent och sin dåre – som ofta visar sig vara den minst dåraktige, något denne själv gärna påpekar – där hans eget förstånd till slut krackelerar, samtidigt som Edmund förråder Gloucester, som närt hemliga förbindelser med kungen av Frankrike – nu gift med Cornelia – som verkar vilja återställa ordningen i landet. Gloucester får sina ögon ustuckna av Cornwall, som dock dödas av en tjänare som inte står ut med sättet hans herre behandlats på, och kastas sedan också han ut på heden, där han möter Edgar, förklädd till galning, som leder honom till Dover där kungen av Frankrike har landstigit. Rätt så invecklat alltså, men ändå glasklart framställt.

I Dover faller maskerna till slut helt; Regan och Goneril inser att båda vill ha den ambitiöse och vad det verkar oemotståndlige Edmund, och råkar därför snart i luven på varandra, samtidigt som Edgar och den gode hertigen av Albanien försöker återställa ordningen. Just som de goda krafterna verkar fått övertaget slår dock olyckan till en sista gång, och slutet är därför extra tragiskt i all sin meningslöshet.

Förutom att Shakespeare varit på ovanligt gott formuleringshumör när han skrev den så är King Lears främsta storhet de stora känslor som under lång tid får utrymme; därvidlag liknar väl den främst Hamlet. Precis som Hamlet har den också en dubbel struktur, med två handlingar som löper sida vid sida och speglar sig i varandra. Även om det när pjäsen är slut inte är många kvar som kan stå på benen är det inte många som dör förlikade med sitt öde; kuriöst nog är det väl bara den store skurken Edmund som i någon mån har slutit fred med världen vid sitt frånfälle.

Även om pjäsen har ett par rätt stora logiska brister – varför är Cordelia så kallt sofistisk att hon inte kan förklara sin kärlek? varför skall Gloucester gå just till Dover för att dö? – så skiner de starka partierna dock så starkt att man snabbt glömmer detta. King Lear är helt klart en av de mest lyckade av Shakespeares tragedier. ( )

Easily my favorite of the Shakespeare plays I've read. I'd love to see this one. ( )

I recently read this for the Shakespeare module on my degree, and was a little disappointed. Having been told it was the Bard's masterpiece, I perhaps came to it with rather high expectations, but then doesn't everyone with Shakespeare? In my own opinion I feel that it falls short of Hamlet, though is superior to Othello, Macbeth and Romeo and Juliet in Shakespeare's line-up of 'famous tragedies' in terms of reading; on performance I cannot comment having seen only Hamlet and R&J. The Fool is an excellent character, and his relationship with Cordelia perhaps the most interesting in the drama. Edmond is also a good dramatic character, but the sisters Regan and Gonerill were flat. Lear's language is itself at times brilliant, but something left me wanting the dexterity of Hamlet. Cordelia is powerful in her absence, and really dominates the final act through her own speech, and that of Lear. The play is undoubtedly infused with some magical moments, but as a text to read, it does not, for me, inspire or humor as Hamlet manages. ( )

http://nwhyte.livejournal.com/1184482...

This is another one of the great Shakespeare plays which I did not know at all before starting this project. (I thought I might have seen a school production but must have been mistaken.) It's a bleak piece of work, two dysfunctional families (Lear and his daughters, Gloster and his sons) who are each capable of private disaster and combine to make public catastrophe. Lear in particular is a walking emotional trainwreck.

Shakespeare's triumph here is that although Lear behaves incredibly badly in the very first scene, we still sympathise enough to want to know what happens to him. Edmund is a much smoother baddie, who is worthy of a play of his own. The plot is a wee bit wobbly at the edges, but that's not the point: this is a play about strong characters and their families.

The bit with Gloster's eyes being pulled out and jumped on is pretty repulsive - I don't recall anything this gruesome in Shakespeare since Titus Andronicus; perhaps the audience was demanding more gore?
Arkangel have two excellent actors paying Lear and Edgar in Trevor Peacock (who I'm ashamed to say I knew only from The Vicar of Dibley before I started this project) and David Tennant (whoever he is). Along with the Fool (John Rogan) they rather overshadow the rest of the cast - I particularly wished that Gerry Murphy as Edmund had found a little more oomph. But basically the quality of the script carries even average performances from the others to make it a pretty good listen. ( )