Det är inte ofta det händer, men ibland så sitter man där med en bok man har måst halvt tvinga sig igenom de första två tredjedelarna – inte så att de varit direkt dåliga, de kan till och med styckvis ha varit riktigt bra, men det har varit något som inte stämt, en av de viktigare personerna man inte tyckt om, en grundidé man känner att man genomskådat, något i berättarrösten man hakat upp sig på –, man har suttit där och kämpat för att inte vara för besviken, för man vill ju egentligen inte tycka illa om en bok som man faktiskt kan se har kvaliteter, man börjat förstrött hoppas att nästa bok kommer vara mer i ens smak, man vill helt enkelt bara få den här avslutat, och då, just då kommer man på att det här var ju egentligen inte så dumt – hon den halvfnoskiga huvudpersonen börjar visa lite tåga, idén visade sig kunna bjuda på oväntade turer, man förstår varför det berättats som det gjort – och när boken är slut är man ändå ganska nöjd. En sådan avslutning kanske inte kan förvandla det som varit från stenöken till skogsängar, men den kan mildra ljuset över det.

Ungefär så var det med Selma Lagerlöfs Antikrists mirakler. Jag vet inte om bilden ovan är riktigt rättvis, om det är min vårförkylning som gjorde mig till en början mer avogt inställd än annars, men efter 220 sidor lästa var jag lätt besviken, tyckte huvudpersonen var fånig och att det tagit för lång tid att komma till handlingens kärna. De sista 80 sidorna släppte det, och nu efteråt är jag rätt nöjd med hela läsningen. Handlingen går i korthet ut på att en kopia av en undergörande Jesusskulptur tillverkas med inskriften »Mitt rike är endast av denna världen«. Kopian är därmed att betrakta som antikrist, och där Kristus har kristendom skall även antikrist ha en religion, en antikristendom – vilket här är socialismen, som till ksillnad mot kristendomen siktar in sig på vad som är på jorden, inte vad som kommer efteråt. Detta låter fånigt, men det fungerar faktiskt, kanske för att oftast det kommer i bakrgunden. Antikrist hamnar i vilket fall till slut i en by på Sicilien, och där finner snart folk att envar som vänder sig till den blir bönhörd. Den som först når denna insikt är Micaela, som förälskat sig i socialisten Gaetano, som hamnat i fängelse, och huvuddelen av boken följer hennes kamp för att få honom tillbaka.

Micaela tyckte jag till en början inte om – nej, »tyckte inte om« är orättvist: »synmpatiserade inte med« är bättre –; hon var barnslig och kraftlös. Efter att Gaetano hamnat i fängelse får hon idén att bygga en järnväg för att på så sätt kunna gå till kungs och få honom frigiven. I vilket fall, hon blir starkare och starkare som människa, vilket var vad som gjorde sista delen bättre, tillsammans med det faktum att man då faktiskt började få en tydlig berättelse att följa. Annars är boken uppbyggd i sedvanlig Lagerlöfsk stil, med många berättelser som hade kunnat utvecklas till noveller som kunnat stå på egna ben. Speciellt stycket när Gaetano hämtas från barnhemmet av sin släkting förtjänar nämnas, som fint följer den lille pojkens tankebanor.

Vad gäller huvudidén är den sådan att den kan sätta en uppsjö av litteraturvetare i arbete. Menar hon verkligen att socialismen är ett ont? Knappast, med tanke på hur mycket gott antikrist onekligen gör – inte ens en kyrkans man skulle väl kunna ha något emot den förlåtelse den ibland får till stånd? –, och hur lite respekt hon visar andra helgonbilder. Samtidigt är det endast en händelse i boken som inte skulle kunna direkt avfärdas som ett sammanträffande – det är märkligt hur enkla miraklen faktiskt är. Som boken är skriven på 1800-talet är det heller inte konstigt att socialismen kan utmålas som en kraft som har makt att göra gott på jorden på det sätt som görs. En modern läsare är så full av kunskap om de offer som gjorts vid socialismens altare att den bild av en i botten god antikrist som boken visar på känns märkligt enkel och naiv.

Som sagt, det här blir nog inte en favoritbok. Men slutomdömet är ändå bättre än jag länge vågade hoppas på. ( )