Nils Afzelius (1894–1970)

Klara Johanson tycks ha läst alldeles för få dåliga böcker. När man läser Kritik, som samlar en del av hennes produktion som kan ges sådan titel, så är det nämligen inte en önskan efter mer kritik av böcker som en nutidsläsare skulle kunna tänkas stötas på som önskas – sådana böcker behandlas i mängd –, utan istället att fler, enligt henne rättvist, bortglömda alster skulle avverkats. Det är nämligen när hon befattar sig med sådana som hon är som roligast. Som exempel kan tagas lustmordet på Sigfrid Siwertz:

Sigfrid Siwertz […] kan besvara om inte alla, så dock en av dessa kitsliga frågor:

Vad är jag? —
en vemodstanke
i världens stora själ.

Det är vackert sagt, och det karakteriserar helt visst poeten, utom att kanske »tanke» låter något för digert.

För det mesta får man dock nöja sig med den kanhända mer uppbyggliga, men även tråkigare, uppskattande kritiken. En naturlig fråga bör dock kanske först besvaras: ja, mycket av det som anmälts lever fortfarande, kanske inte alltid i högsta välmåga, men änddock tämligen kurant ifolks bokhyllor. Visst finns det sådant som nu torde vara helt dött och förgätet, men ingen förnekar förhoppningsvis Frödings, Lagerlöfs och Bergmans livskraft, och även författare som Ellen Key, Elin Wägner och Victoria Benedictsson finner väl fortfarande sin väg till folks bokhyllor? Den senare har ju till och med varit föremål för en tämligen hetsk debatt i en av dagstidningsdrakarnas kultursidor.

I vilket fall, så är KJ:s formuleringskonst alltid välbrukad, även om man kanske inte alltid är så värst intresserad av föremålet för den, vilket kanske främst framgår av bokens andra del, som upptas dels av ett längre stycke om turerna kring uppförandet av statyn Kentauren på Observatoriekullen i huvudstaden, dels av ett par smärre skrifter i vad som vid denna tid kallades kvinnosaksfrågan. Den förra skriften torde inte längre kunna väcka någon upprördhet, men stilistiken gör den ändå njutbar. De senare äger däremot fortfarande i skiftande mån sin aktualitet, och även om vi ha lämnat saker som bläckhorn för damer bortom oss, så gäller det ju väl strängt taget alla bläckhorn (liksom även snart damerna), som istället ersatts av andra saker. Huruvida det faktum att det manliga könet blivit det nya neutret i sådana sammanhang skulle behagat Johanson kan jag egentligen inte uttala mig om, men jag har mina aningar. I vilket fall tycks en stilist av hennes förmåga i varje fall högst saknad i dagens debatt; oavsett vilken hållning en sådan skulle intaga i olika frågor skulle den aldrig vara ointressant att lyssna till.… (mais)