Axel Carlborg (1868–1912)

Den av Sven Linde »efter de bästa källor« utarbetade Sibyllans hemligheter är en mycket underlig bok: den låter illusionism trängas med astrologi, enklare fysikaliska och kemiska experiment med drömtydning, räknegåtor med frenologi; den är stundom helt rationell i förklarande av trollkonster och avslöjande av spiritister (vilka lika gärna kunnat få arbete som utbrytarkungar), men accepterar samtidigt knasiga läror som fysionomi och kiromanti; säger att grafologi må duga till att läsa ut personligheter, men att använda den för att se vem som skrivit något, nej det går rakt inte, och har således på det hela taget en klar brist på utarbetning, och vad »bästa« skall innebära är minst sagt dunkelt. Förvisso tycks mycket av innehållet komma från början av förra seklet (en hel del av illusionerna bygger på att en klocka skall hanteras, varvid dess kedja vid något tillfälle utnyttjas, och illustrationerna visar män i frack), men på andra ställen tycks texten uppdaterad.

Ett sådant disparat innehåll är det naturligtvis svårt att uttala sig generellt om, men kort kan sägas att som instruktionsbok för blivande trollkonstnärer innehåller den både en hel del som kan vara nog så gångbart, som trick baserade på att saker döljs i händerna, och sådant som knappast skulle gå för sig, som lönnfickor i frackar, nummer med namn som »Kalifen och odalisken«, eller myntmagi med sedan länge försvunna valörer. Annat, som borttrollande av näsdukar och diverse rekvisitabaserad magi skulle väl i princip kunna utföras, förutom att de till utformningen framstår som hopplöst daterade. En del av spänningen i ett illusionsnummer kan väl förtas av att veta hur det görs, men trick som baseras på fingerfärdighet snarare än dolda luckor är troligen nästan lika roliga när man vet vad som pågår men kanske ändå inte ser när det görs.

Experimenten varierar från sådant man än idag skulle kunna genomföra, till sådant som av en eller annan anledning är otänkbart: laborationer med kvicksilver, diton med kamfer (som enligt boken »i allmänhet finns i hushåll«) eller bara småfånigt (vem behöver tillverka en egen vattenautomat för fjäderfä?). På liknande sätt förhåller det sig med gåtorna: en del av dessa är fortfarande roande, men mycket verkar anpassat för små barn; en stor mängd går ut på att göra räkneoperationer som i slutändan tar ut varandra.

De olika personlighetsteorierna är i stort sett deprimerande läsning: visst verkar frenologin inte helt vanvettig vid en första anblick, men att dess utövare tycks snarare ha haft överutvecklat mirakulatal än faktital och komparital (detta är namn som verkligen används för olika sinnesförmågor; betydelsen är tämligen uppenbar), och övriga läror verkar helt och hållet uppbyggda av fnosk. Olika spådomskonster – i alla fall sådana baserade på kort, drömmar och liknande – är inte heller så värst upplyftande, men kan väl å andra sidan möjligen användas enkom för gamman och löje.

Sibyllans hemligheter är en ytterst spretig bok: en del kan säkert vara till nöje, medan annat mest har kuriosavärde. För den intresserade kan den dock säkerligen vara ett tillfredsställande kuriöst inslag i biblioteket.… (mais)