Erik Gustaf Geijer (1783–1847)

När svensk lyrik från förra halvan av 1800-talet kommer på tal är det väl främst det bombastiskt nationalistiska man tänker på: saker i stil med Tegnérs Karl XII eller Geijers Vikingen – om man nu inte är så lyckligt lottad att man styr sinnet mot Stagnelius. I vilket fall, så får man när man läser Geijers Dikter (utgivna av Svenska Akademien) intrycket att det är en smula orättvist även i det enskilda fallet. Förvisso är Vikingen inte helt oävet sammansatt, även om det håller sig med romantiska fånerier i stil med att vikingar endast plundrade andra vikingar, och dess något mindre äventyrslystne men minst lika nationalistiskt anstrukne broder Odalbonden är med sin frammaning av århundradens stilla slit och lyckade ordvändningar faktiskt styckvis riktigt bra, men det finns faktiskt ting i produktionen som stått sig än bättre.

Det märkliga giftemålet mellan mornande nationalism och de sista resterna av 1700-talets merkantilism som ger sig till känna i vissa av dikterna må ha märklig klangbotten i romerska klagomål över tiderna och sederna, men de är dock till slut inte speciellt intressant annat som idéhistoria. Sådana verk är väl inte direkt dräpande tråkiga (inte »mördande«: jag tvivlar starkt på att andra än vogoner hyser hopp om att deras poesi skall lyckas ta kål på publiken), men likväl är de långt från en lisa för själen, och det är skönt att kunna påminna sig att de faktiskt i mångt och mycket torde ha mönstrats ut ur kanon. Långt mer upplivad blir man då av en del material med annat tema, och stycken som Den lilla kolargossen är ett mycket lyckat överförande av det romatiska skräcktema man annars kan möta på kontinenten – till exempel i Goethes Der Erlkönig – till nordisk värld och förtjänar helt klart fortsatt läsning. Konsekvent mest lyckade är annars en del kontemplativa verk, främst de med minnet som tema. Även en del av det som diktats för familjekretsen förtjänar nämnas; speciellt sorgedikten Vid min moders grav är gripande:

…De händer, som så ofta oss välsignat
I dödens dvala nu för evigt dignat
Ack! våra tårar, Moder! på Din grav
De enda äro Du ej torkat av.

Annat som kan noteras är hur Geijer föregriper Runeberg med ett par små dikter om Wilhelm Schwerin och bröderna Ramsay, liksom de psalmer han författat. Mycket av det religiösa inslaget är dock av föråldrat, passivt förtröstande slag.

Är det då till slut värt att ta sig tid till att läsa Geijers samlade dikter? Tveksamt, mycket av vad han åstadkom är sådant som kanske bäst gjort sig förtjänt av att få vila i frid från annat än litteraturhistorikernas varsamma undersökningar. En hel del är dock fortfarande njutbart; tillräckligt för att kunna ge bidrag till någon med utrymme väl utrustad antologi över svensk lyrik och ändå ha litet att spara på, men knappast tillräckligt för att ensamt riktigt motivera ett urval. Det finns således guldkorn, liksom en del mindre ädel metall, men man får vara beredd på att separera dem från tämligen riklig slagg.… (mais)