Rolf Gustavsson

I och med Rolf Gustavssons biografi över Ingvar Carlsson når serien Sveriges statsministrar under 100 år fram till mitt levande minne; jag har i alla fall vaga hågkomster av inträdet i EU och Carlssons avgång, båda enligt Gustavsson högt klargörande händelser när man skall summera gärningen.

Avgången först: det är inte vanligt att som några och sextio, med ett bra val i ryggen, stor popularitet och vad det verkar en väg framåt efter svåra år utstakad, gå i pension. Många andra politiker skulle snarare ha suttit vidare till de tvingades avgå, eller åtminstone söka sig till nya utmaningar eller gå in i föreläsningssvängen. Icke Carlsson, som tycks leva i huvudsak som privatman. Han tycks också i likhet med flera socialdemokratiska företrädare ha behållit en måttlig syn på sig själv och tingen.

Vad gäller EU handlar det uppenbarligen mer om sakpolitik, och Carlssons aktiva insats som politiker. Han var uppenbarligen det självklara valet att efterträda Palme (ingen tydlig kronprins hade kunnat fostrats, så istället fick styresmannens vapenbroder träda in), även om hans egen vilja till detta var liten. I början tycks han också ha varit inställd på förvaltning, men fick ofta inrikta sig på att lösa kriser som de som orsakades av Bofors och Ebbe Carlsson. Runt 1990 blev det dock allt tydligare att förvaltning och förhoppningar om återgång till fornstora dagar inte längre räckte till, varpå Ingvar Carlsson tog sig an vad som verkligen skulle bli hans bestående verk: att förlösa socialdemokratin ur den egna självbilden, och lägga om kursen så att det gick att hitta nya lösningar i ett förändrat politiskt landskap.

Därmed EU, som tidigare hade varit otänkbart, dels på grund av neutraliteten, dels då Sverige menade reda sig själv bäst i ensamt majestät. Därmed ekonomisk uppgörelse, med band på LO:s krav, politik som syftade till att få ekonomin i balans och allmän liberalisering. Därmed också samarbete med borgerligheten, inklusive den på det personliga planet helt inkompatible Carl Bildt, låt vara med Bengt Westerberg som medlare.

Enligt Gustavssons tes, även om han inte framför det så, kan Carlsson därför i viss mån jämföras med den statsminister som lyfte upp honom till de höga taburetterna, ty Erlander var också han en nödlösning som visade sig bli mer lyckad än väntat.… (mais)