Lotta Lotass

This is a beautiful, poetic, straightforward, constructive (in the architect's sense of the word) and murderous (in the serial killer's sense of the word) tale of the building of a dam, the atomic bomb and a few serial killers.

Lotass' language is flourid, tight and expanding, reminiscent of [a:Åsa Ericsdotter|2992385|Åsa Ericsdotter|http://photo.goodreads.com/authors/1278185361p2/2992385.jpg]'s. The plot thickens and expands, and is as frightening as the prose avoids any type of languor, especially when she delves into explaining nature, it's physicalities and the building of a dam.

The serial killers - but one - are based on real ones, and I found myself trying to peel back the pet names the author had given them; I'm still not entirely sure of exactly who's who, but that doesn't matter. What I feel does matter, however, is that Lotass takes the unusual path of describing and ascribing their cores without labelling them as monsters, which is to me always refreshing.

This book definitely made me long for reading another book by the author, whom I haven't read before.… (mais)

Antag att man behöver ett motgift, eller kanske hellre en immunisering, mot världens omöjliga förtrollning. Mot den andemättade jorden, grundvattnet i blodet, den svarta magin, och, särskilt, dödens och förintelsens Wagnertoner och Friedrichpalett. Vad är då bättre än en massiv överdos?

Det finns en antydan om ett sådant projekt här, en överdos av nekromanti, som går nära, men jag tror inte över gränsen till parodi, och påminner om målaren Kiefer innan de ekonomiska framgångarna gjorde honom till spekulationsmaskin.

Signifikativt nog visar sig den förtrollade undergångsvisionen (även?) vara ett modellbyggarprojekt av det monomana, autistiskt färgade slaget.

Jfr. ur en annan bok:
”Hans hjärta öppnade sig först, när mossa och murgröna smyckade ruinerna och flädermössen fladdrade i månljuset genom domernas brustna korsvalv. ... I vinbergens dunkla jord skulle vildgalten böka med sina huggtänder, och i klosterdammen skulle bävrarna simma. Och vid kanterna, där träden inte kunde slå rot i sumpmarken, skulle om våren morkullorna flyga och sent om hösten trastarna ge sig på de röda bären.”… (mais)