Gunnar Wetterberg

Det är inte något litet ämne han tagit sig an Gunnar Wetterberg, i Ingenjörerna: en stor och mångsysslande yrkesgrupps historia i Sverige, på cirka 350 sidor. Det blir naturligtvis hattigt, speciellt som ingenjörshistorien i mycket överlappar med industrihistorien, så att mekanikerna vid SKF:s historia inte nödvändigtvis är densamma som väg- och vattenbyggarnas, eller elteknikerna vid Aseas, eller kemisternas. Ingenjörerna har varit samlade i kårer, och har ibland uppträtt enat, men i mycket handlar deras historia också om dagligt arbete med att förbättra eller förändra någon enskild del i någon produkt.

Historiens början är som vanligt oklar. Polhem framhålls ofta, men även han hade gått i lära, och vid bergsbruken och järnverken, för att inte tala om i armén, fanns rimligen även tidigare ingenjörssysslor. Man kan lika gärna börja med artonhundratalet, och de formella utbildningar som då växte fram.

Skall man hålla boken lite på håll och försöka bedöma den utifrån vad den säger och vad den inte säger framgår rätt tydligt att det Wetterberg intresserat sig för är historier, snarare än historien. Det är många tämligen korta, tematiska kapitel. Bredden på det ingenjörer gjort framkommer, liksom ibland oförtjänt undanskymda insatser, men på bekostnad av mer övergripande värderingar. Lite av detta skymtar då och då till, men boken riktar sig snarast till den som är intresserad av teknikhistoria, inte kåren som helhet.

Den fråga jag kanske främst hoppats få besvarad blev således inte alls uppmärksammad: skiljer sig den svenska ingenjörskåren från den i andra länder, och i så fall hur? Att svensk företagskultur gör det sägs rakt ut, men beror det på ingenjörerna, eller är det bara en del i deras vardag? Finns det något som svenska ingenjörer gjort som kanske inte gått på andra ställen? Eller något som svenska ingenjörer av någon anledning aldrig skulle klarat?… (mais)

En enda gång har liberaler och socialdemokrater satt sig i gemensam regering (förutom under krigsåren), under Nils Edéns egid år 1917-1920. Med tanke på hur framgångsrikt detta utföll är det underligt att det inte upprepades: rösträttsfrågan fick äntligen sin lösning, reformer på flera andra områden infördes (bland annat åttatimmarsdagen), regeringen lyckades hålla samman väl, och majoriteten i riksdagen var stabil. Till slut föll regeringen på en reform av – kommunalskatten.

Edén framstår i Gunnar Wetterbergs behandling som en politikertyp som idag är närmast otänkbar: professor i Uppsala, med endast svagt intresse för partipolitik, på många sätt i opposition mot strömningar inom sitt eget parti (han var mer försvarsvänlig och mindre benägen till alkoholförbud än viktiga falanger), oflexibel som partiledare men skicklig i att jämka viljor och kompromissa i regeringsarbetet: Lysande som statsminister, misslyckad som ledare för sitt parti – det var under hans ordförandeskap som liberalerna splittrades i två, och ingen av de nya partierna var intresserad av att behålla honom i ledande position.

Trots att det alltså var under hans styre som rösträtten slutligen utvidgades till att bli nästintill allmän (ett par små krav kvarstod), efter att högern skrämts till medgörlighet i svallvågorna under slutet av första världskriget är han också aningen bortglömd: Edén var lysande talare och politisk analytiker, men han var ingen personlighet, och hans eget parti har knappast velat framhålla honom på det sätt man kunnat med Staaf. Skall politiker dock dömas främst efter resultat kan Edéns omdöme dock knappast bli annat än det högsta.… (mais)

Efter att Gunnar Wetterberg skrivit sin två volymer tjocka biografi om Axel Oxenstierna fortsatte han med Levande 1600-tal, en bok i något mindre format, om diverse relaterade ting: biografiska skisser, texter om fredsförhandlingarna i Westfalen, Stockholms utveckling under tidigt 1600-tal, den svenska adelns historia ur statstjänandeperspektiv, samt ett försök till en furstespegel upphållen framför kanslern.

Det finns, som synes, en hel del att välja mellan. Fördelen är naturligtvis att man aldrig hinner tråkas ut av ett enskilt ämne. Nackdelen är att man knappt hinner inpå den rättshaveristiske bonden Olof Andersson i Lerviken, aristokraten Per Brahe, Wallenstein, eller den patriarkale biskopen Johannes Rudbeckius innan man skall vidare till Johan Skytte, Richelieu, Louis De Geer eller Maximilian I av Bayern.

Det man får är dock en bild av maktens förutsättningar under trettioåriga krigets dagar: hur adel och ofrälse stred om den, hur fransmän och spanjorer stred om den, hur kurfurstar stred om den, hur gamla familjer och uppkomlingar stred om den – alltsammans med kanslern allestädes närvarande, nyttjande de möjligheter som gavs men också noga med att inte gapa för stort, prövande nya lösningar som sedan behålls eller förkastas beroende på utfall.

Även om syftet från början var att kunna stampa upp en armé för att skapa en stormakt är det inte svårt att imponeras Oxenstiernas statsbygge: allt kom inte att bestå, i synnerhet inte erövringarna, men den effektiva staten gjorde det, liksom dess förmåga att vinna legitimitet hos de styrda. Det senare var ett nog så viktigt arv inför framtiden.… (mais)

Jag måste erkänna att jag är något tveksam till hur jag skall betygsätta Gunnar Wetterbergs Från tolv till ett: Arvid Horn. Antingen gör jag det utifrån författarens intentioner, eller utifrån vad det i slutändan bidde. Författaren har nämligen ämnat skriva en biografi om denna krigare och statsman, som frihetstidens första decennier förde Sverige med säker hand, undvikandes att dra in landet i tidens storpolitiska konflikter, en politik vars klokhet blev uppenbar efter att hans politiska motståndare fick makten och drog in Sverige i två konflikter som riket kom undan billigare än rimligt. Ambitionen att skriva en biografi har dock nästan helt förfelats; det här är snarare en brett upplagd skildring av den svenska politiken, sedd från Stockholms synvinkel, under Karl XII:s senare år och lejonparten av Fredrik I:s dagar på tronen. Detta gör att emedan Horn nästan alltid finns där i bildens centrum, så är det utan nästan ständigt en bild utan riktig skärpa. Jag kan inte säga att jag vet speciellt mycket mer om Horns person efter läsningen; bara en hel del om vad som skedde vid hans år vid makten, och då knappt vad han gjorde för att få det att ske. Hans politiska program diskuteras endast helt kort, och även om det är möjligt att det omdöme om honom som en man som såg till att hålla sig själv vid makten och hålla Sverige utanför krigen, utan vidare mål, så känns det som ett väldigt futtigt utbyte av 700 sidors biografi.

Om jag istället väljer att tolka den som allmän historiebok blir omdömet något bättre: man får god inblick i de besynnerliga turer som svensk politik gick igenom under Horns levnad (som ger ett märkligt intryck av blandning av demokrati och diktatur; utrensningar bland politiska motståndare var legio, och avrättningar förekom, ehuru endast i ett fåtal fall). Skildringarna av det storpolitiska spelet i Europa får stort och välförtjänt utrymme, och boken är nästan bäst när rävspelet mellan tidens stormakter skildras, med Sverige som en tredje rangens bricka. Detta bidrar dock naturligtvis till att fokus försvinner från Horns gärning. Dessutom bör särskilt påpekas att baksidestextens påstående om att boken »speglar hovliv, kultur och levnadsvillkor« är ren lögn. Boken handlar om storpolitik, finansiell politik och Horns offentliga karriär. I den ordningen.

Så, vad blir omdömet då? Tyvärr kan inte ens ifrångåendet av tolkningen som en biografi rädda den. Ett sådant gör att visserligen anmärkningar om att Horns privatliv endast tycks vara av intresse när han gifter sig eller förvärvar gods eller bristen på analys av honom som person direkt faller, men istället blir andra viktiga, såsom den nästan totala bristen på annat än den traditionella historiebilden som ett ämne om »kungar och krig« (det är helt acceptabelt att skriva om endera, men då bör en sådan intention presenteras från början). Den europeiska politiken presenteras som om den endast och enbart styrdes av de olika kungarnas och höga ministrarnas omdömen om varandra. Man får till exempel aldrig se en koppling mellan de svenska och engelska varianterna av politisk representation och maktfördelning mellan folkförsamling och regering, trots att ett sådant vore mycket intressant med tanke på den svenska riksdagens unikt starka ställning. På det hela taget kan jag alltså inte rekommendera verket för andra än de som hyser ett starkt intresse för det tidiga sjuttonhundratalets politik. Dessa kommer troligen å andra sidan uppskatta den ingående skildringen.… (mais)