Sören Wibeck (1951–2012)

Med tanke på all den mystik som står kring det fjärran Indien, ett land med tigrar, maharadjor, tempelapor, stora moguls aftonfinkel, änkebränningar, engelsmän, Ganges, elefanter, sikher, Taj Mahal, järnvägar, och människor, människor av alla de sorter, så är det förvånande hur torr Sören Wibeck lyckats få Indiens historia. Det borde inte vara möjligt att få mogulhärskare att framstå som ointressanta, eller sepoyupproret, eller Ashoka, älskad av gudarna (en titel som framstår som lätt underlig för en buddhistisk kejsare), men Wibeck blåser inte mycket liv i dem.

Förvisso finns det delar av boken med lite rörelse i: Wibeck intervjuar flera framstående historiker av idag, och dessa partier är läsvärda, och har till och med detaljer och utvikningar: sådant kan vara frustrerande frånvarande från andra delar av texten, så att historien till och med reduceras bortom enkla fakta och löses upp i totala vagheter.

Andra gånger tar han med rent otroliga argument. I dagens Indien har hindunationalism gjort att det inte är helt enkelt att tala om arierna som ett inträngande härskarfolk (och det vore egentligen väl att slippa sådan rasistiskt färgad historia, om inte samma hindunationalism lett till ungefär lika stark färgning, om än i annat mönster), men även om inte har något emot bortgallringen av invasion med häst och svärd så framstår det som otroligt okunnigt att påstå att sanskrits likheter med latin och grekiska skall härstamma från handel med medelhavsvärlden under tredje och andra årtusendet före Kristus, eller än värre, under första årtusendet efter Kristus, vilket Wibeck framför.

Nå, andra delar av boken är inte fullt så okunnigt skrivna,vad jag kan bedöma. Men det är tyvärr inte en bok som väcker vidare intresse för sitt ämne.… (mais)