Det här är en otroligt bra bok, trots att den blir lite överskuggad av den första delen, Kärleken, en bok som jag tyckte var fantastisk. På många sätt påminner Döden om Kärleken, speciellt i de otroligt minnesvärda scener Gardell framkallar. I Kärleken kommer jag främst att tänka på scenen där Rasmus åker runt i Koppom på sitt studentflak och känner sig djupt förnedrad och ensam. Den scenen satte sig på grund av hur Gardell verkligen använder känslor i sitt skrivande, och hur lätt det är att identifiera sig i de känslor som hans karaktärer känner. De känslor Gardell framkallar i denna bok är främst ensamhet. En typ av tragisk självmedvetenhet, som när Paul bjuder på julmiddag straxt innan han dör. Också de lyckliga stunderna är färgade av ensamhet och tragedi, som Lars Åkes födelsedagsfest, där han och Seppo vet att det här är sista födelsedagen, och alla presenter han får kommer han aldrig ens hinna öppna. Trots att själva tillfället är glatt så hänger den vetskapen över de hela tiden, och det gäller även i resten av boken. Benjamin vet inte ens hur han ska reagera när det visar sig att han faktiskt överlever AIDS ända in på 2000-talet, när det överhängande hotet på nåt vis bara långsamt tynar bort i bakgrunden. Jag blev förvånad när Rasmus dog så tidigt i boken, för jag hade tänkt mig honom som huvudkaraktären, men jag insåg när jag läste vidare att det inte alls var hans historia, som jag först trodde. När jag tittade tillbaka insåg jag att hela trilogin inte främst är en kärlekshistoria mellan Benjamin och Rasmus, det är en livshistoria, en berättelse om en familj, där vi råkar följa Rasmus och Benjamin mest, och det knyter även än till den än större berättelsen som hela tiden vävs in förvånansvärt bra, den "faktiska" berättelsen om vad som konkret och politiskt hände kring AIDS och homosexuella under den här tiden. Det ger både emotionellt djup och en insikt om att ja, såhär var det faktiskt. Det var såhär det hände.

Jag tror att denna trilogi kommer få en självklar plats i min bokhylla och i svensk litteraturkanon, då den är en fantastisk och gripande historia om tragiska och förbisedda människoöden. Ser fram emot vad Gardell har att bjuda på nästa gång. ( )

Siste bok i triologien om AIDS-epidemien

Jeg har tidligere omtalt både den første og den andre boka i Jonas Gardells triologi; "Tørk aldri tårer uten hansker - 1. Kjærligheten" og "Tørk aldri tårer uten hansker - 2. Sykdommen". Dersom du ikke har lest noen av bøkene, men har lyst til å lese trilogien, bør du ikke lese videre. Jeg kan nemlig komme til å ødelegge noe av lesegleden for deg ved å røpe en del av handlingen.

Handlingen i alle de tre bøkene springer en hel del frem og tilbake i tid. I sentrum står Rasmus, Benjamin, Paul, Reine, Seppo, Lars-Åke, Gunnar og etter hvert også Bengt - alle homofile menn som etter hvert smittes av det fryktede HIV-viruset. Alle med hver sin fortid - noen fra bygda og andre fra større tettsteder. De har alle reist inn til Stockholm, fordi det på 1970- og 1980-tallet knapt var mulig å leve ut homofilien noe annet sted. I en tid hvor homofili så smått begynte å bli akseptert, ble lengselen etter kjærlighet en nokså nedrig affære for mange homofile menn. Nettopp av den grunn kunne HIV-viruset spre seg til så mange - inntil man forsto faren og kunne ta sine forholdsregler ...

Innledningsvis i denne tredje boka møter vi Bengt, som drømmer om å bli skuespiller og som også får filmroller etter hvert. Også han får AIDS, makter det ikke og henger seg i en skjøteledning fra takkroken i leiligheten han etter hvert skaffet seg. Men først blir han en del av homsekollektivet rundt Paul. Homsemiljøet er raust, og man tar vare på sine - på flere enn en måte.

"I en by der de fleste fortsetter å leve sine liv som om ingenting har hendt, begynner unge menn å sykne hen og bli avmagret, svekkes og dø.
Det er homoseksuelle menn som dør.
Muligens biseksuelle.
Ikke heteroseksuelle.
Dette er homosexsykdommen. Naturen korrigerer det som har sporet av. Kvinner blir rett og slett ikke rammet, sies det." (side 52)

Mens vi følger guttenes liv utover i boka, der den ene etter den andre faller fra og dør av den fryktede sykdommen, trekker Jonas Gardell paralleller til nazistenes behandling av de homofile. Til forskjell fra de andre gruppene som ble internert og drept i konsentrasjonsleirene, var de homofile den eneste gruppen som ikke fikk noen oppreisning etter krigens slutt. De allierte mente nemlig at de var rettmessig dømt etter gjeldende lover. (side 152)

Dessuten redegjør Gardell for rangforskjellen mellom de "uskyldige" HIV-smittede (heterofile, folk som har fått blodoverføringer i forbindelse med sykdom osv.), de som på ingen måte er uskyldige men kan skylde seg selv (de homofile) og de aller nedrigste, nemlig de narkomane. Den behandlingen de får i helsevesenet preges av dette. Men når de dør har de alle det til felles at de behandles som søppel, på grunn av en antatt smittsomhet (som man senere vet ikke fantes, med mindre man altså kom i kontakt med blod og andre kroppsvæsker). De håndteres ikke bare som søppel, men som spesialavfall ...

Fordi det i samfunnet ble diskutert om HIV-smittede burde merkes, slik at alle kunne se hvem de var, sluttet en del homofile å ta HIV-tester. Det spilte jo likevel ingen rolle om de var smittet eller ikke, for behandling som et verdig menneske kunne uansett ikke forventes.

"Paul elsker å holde hoff og arrangere fester selv, men til ham kommer en salig blanding av skruller, fra høyre som fra venstre. Dessuten sleper han hele tiden nye menn med seg hjem. Han pleier å si at de knapt rekker å gå av toget fra de "høla" de kommer fra, før han er på plass og plukker dem opp.

Han er alles mamma, behandler alle med samme varme respektløshet, kaller alle "kjerring" og er på alle måter en av dem som overdriver og sjokkerer med sin homoseksualitet." (side 199)

En av scenene i boka som gjorde sterkest inntrykk på meg, var den der Rasmus er døende og foreldrene hans er på besøk. Rasmus´sykdom har gått som en rød tråd gjennom alle de tre bøkene, men det er altså først i den tredje boka han dør. Foreldrene er rørende omtenksom overfor Benjamin - helt til Rasmus er død. Da våkner det et sinne i dem - et sinne som får dem til å forlange at Benjamin ikke skal vise seg i Rasmus sin begravelse. Disse to som elsket hverandre så høyt, og som hadde tenkt at de også skulle forenes i døden under samme gravstein - og så får ikke Benjamin følge Rasmus til graven ... Fordi foreldrene ikke ønsker at det skal komme ut at Rasmus er/var homofil ... Som om ikke hele bygda forlengst hadde forstått hvordan det var fatt uansett; det er bare foreldrene som ikke vet - som ikke vil vite - at alle vet ...

Det har vært både spennende og krevende å lese de tre bøkene som inngår i triologien "Tørk aldri tårer uten hansker". Skjebnene jeg har fått innblikk i, og som like godt kunne ha vært basert på høyst virkelige mennesker, har berørt meg på et dypt, dypt plan. Det handler om retten til et verdig liv, retten til å leve et liv i sannhet, retten til kjærlighet, retten til aksept og respekt. Selv om vi i dag har kommet riktig mye lenger i de gjengse holdningene overfor homofile i samfunnet vårt, har vi fremdeles mye igjen - særlig på mindre steder og innenfor religiøse samfunn.

Jeg fulgte selvsagt TV-serien da denne gikk på NRK før nyttår 2013, og denne serien (både i bokform og på film) burde virkelig vært pensum i ungdomsskolen! Noe av det jeg har likt best med serien er at forfatteren ikke har lagt to fingre mellom. Han er likefrem og direkte og jeg tror virkelig ikke han har pyntet på noe. Tvert i mot, faktisk. Den promiskuiteten som var nokså utbredt i homsemiljøene på 1970- og 1980-tallet, og som kanskje kan virke både sjokkerende og støtende på noen, var en del av prosessen mot et åpnere og mer aksepterende samfunn. Når man ikke kan leve ut sin legning i full offentlighet, gir det seg slike utslag. I Norge var homofili straffbart helt til 1973. Det var riktignok en såkalt sovende bestemmelse, men den avspeilte likevel hvordan samfunnet i all hovedsak så på homofile.

Til slutt ble det heldigvis akseptert at homofile levde sammen som ektefolk, helt på linje med heterofile par. Jeg husker selv da partnerskapsloven var på høring på begynnelsen av 1990-tallet, og jeg fikk i oppdrag å skrive en høringsuttalelse. En høringsuttalelse som for øvrig ble forkastet og erstattet med en annen, hvor premissene i loven ikke fullt ut ble akseptert. For meg var det utenkelig å skrive under på denne, fordi innholdet stred mot mitt syn på saken.

Ingen har skrevet om AIDS-epidemien slik Jonas Gardell har gjort det i trilogien "Tørk aldri tårer uten hansker". Selv om handlingen i denne tredje boka er mer springende enn i de to foregående, opplevde jeg denne siste som best skrevet av de alle tre. Det er en viktig historie fortalt av en mann med førstehånds kjennskap til det han skriver om.

"Dette er fortellingen om en sykdom som tok mine venners liv mens de ennå var veldig unge. En fortelling om lidelse og om skam og om svik, men også en fortelling om kjærlighet som trosser alt.

For du vet hvordan det er: Man får ikke leve livet på nytt. Det er det som er selve greia." (fra bokas smussomslag)

Utgitt i Sverige: 2013
Originaltittel: Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden
Utgitt i Norge: 2014
Forlag: Vigmostad og Bjørke
Oversatt: John Erik Frydenlund
Antall sider: 290 ( )

Sista delen om Rasmus, Benjamin, Paul och de andra. Som förväntat håller dör de som flugor och hjärtan brister (om inte annat läsarnas). Alla karaktärer som man fått lära känna och som sen snabbt eller långsamt tynar bort i ett samhälle som sviker.

Jag finner att det helt omöjligt att sätta mig i ett utanifrånperspektiv och skriva en något så när rationell recension, vilket faktiskt är poängen. Det här är en berättelse som berör och upprör sett från en överlevares perspektiv. Något jag misstänker vara Gardells raseri genomsyrar berättelsen, som jag ser det stärker det snarast berättelsen. ( )