Om man någon gång behöver ta ner stämningen en smula göres det utmärkt med slumpvist valt nummer ur Dan Anderssons Samlade dikter: poeter är nu inte alltid det muntraste av släkten, och Dan Andersson hör till och med bland dessa till de minst sprudlande.

Är det någon gång glädje i dikten så kommer den dessutom oftast av flydd ungdom eller brännvin: ty Andersson är den mörka finnvedens skald, där livet är hårt och kallt och obarmhärtigt, och människor tidigt blir gamla till själ och kropp:

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,
där jag fåfängt bönföll om hägn,
mina glappande skor äro tunga som bly
av träckstänk och midnattsregn.

Samtidigt sjunger det som synes ordentligt om versen, och det är svårt att inte dras med och läsa högt när han är i sitt esse (vilket han är ofta nog för en bättre skald i den svartare skolan).

Lämnar han kolarna och småbrukarnas skogar är det vanligen för sjölivet: ironiskt nog hör dock inte »Jungman Jansson« till de han själv satte i någon diktsamling, annars finns det också ett par stycken om eldare: När Andersson inte är Frödings efterföljare tävlar han med Taube, och även om han är duktig når han inte riktigt upp till någon av dem när de är som bäst.

När han avlägger besök »Hos den äldste förläggaren« (Satan själv) lyckas han dock variera ett gammalt tema hos författare om alla förläggares uselhet på ett originellt sätt, som dessutom passar med det allmänt gammel-lutherska som annars färgar många av hans dikter.

Andersson är inte min favorit, men han har sina stunder: om inte annat får han en att känna att det kanske trots allt inte är så illa att vara till, trots sina bedyranden om motsatsen. ( )