De brandgula trevåningshusen är hela Leenas värld. Där bor hon med sina föräldrar, sina bröder, hunden Terrie och katten Tipu. Fast ibland heter katten Puti. Varenda vår blir det kattungar – och alla utan en blir dränkta i en hink med ljummet vatten. Sedan gasar de ihjäl kattmamman och den överlevande ungen blir familjens älskling. De har haft många Tipu och många Puti.

I en av lägenheterna bor Åse. Hemma hos henne får man stuvade makaroner och ibland lite godispengar. Åses pappa är nog den enda pappan Leena känner till som inte super men hennes mamma har nästan alltid en öl i handen så hon dricker väl för två. I Riitas familj är det tvärtom; hennes mamma vägrar att dricka fast hennes pappa är alltid full.

Hemma hos Leena super man antingen varje dag i flera veckor eller så lovar man att aldrig bråka med varandra på ett sådant där sätt att man tror att det bara kan sluta i död och inte heller ska man låta kylskåpet stå tomt flera dagar i sträck. Men det dröjer aldrig lång tid innan maten tar slut och Leena och hennes bröder börjar leta sig bort. Bäst mår Leena när hon simmar. Hon skulle vilja stanna i vattnet för evigt. Aldrig mer stiga upp. Aldrig mer se de där brandgula husen eller höra sin pappa skrika nedvärderande ord åt Leenas mamma innan han knäcker ett av hennes revben.

Svinalängorna skildrar alkoholismens blandning av kaos och ordning genom barnens ögon på ett sätt som lämnar gåshud långt efter sista sidan. Genom Leena får vi följa med under flera år av hennes barndom där de lyckliga stunderna blir med sällsynta tills det till slut endast handlar om barnens utsatthet och deras kamp för överlevnad i en vuxen värld som har svikit dem.

Jag vill inte alls påstå att jag förstår Leena och hennes vänner fullständigt eftersom jag inte har haft några vuxna i min närhet som har missbrukat alkohol men som ett barn som växte upp med en bipolär förälder och nästan alltid haft en förälder som har mått dåligt på ett eller annat sätt så kan jag relatera till frustrationen och utsattheten. Även om min situation var helt annorlunda och absolut inte lika allvarlig så gav det boken en personlig touch under min läsning.

Den var rå och skrämmande men även vacker på sitt eget sätt. ( )

Det är inte lite ironiskt att omslaget på min utgåva består av stillbilder ur filmen, varav ett flertal är sådana som inte har den minsta motsvarighet i vad som händer i själva boken. Nog borde det ha varit möjligt att åtminstone ha en annan huvudbild än en på Noomi Rapace?

Bokens handling låter sig annars enkelt sammanfattas: Sverigefinska Leenas föräldrar super och slåss – i alla fall i senare delen. I första finns det mer av de goda stunderna, även om det mesta är rätt fattigt och lappat i lägenheten i området som inofficiellt fått namnet Svinalängorna, där diverse halvfattiga familjer bor – i huvudsak invandrade arbetare och ensamstående mödrar. Leena har två bröder, en katt och en hund, en grannflicka hon leker med liksom en annan finsk flicka. Alla vuxna super, med ett undantag.

Det är långt till Bullerbyn. I synnerhet när Leena blivit lite större, och föräldrarnas perioder urartat riktigt, så att fadern misshandlar modern och det kan gå veckor innan de får hem mat. Socialen vill inte se, försök att få hjälp av polis ger inte mycket, föräldrarna vill inte ens ha vård när de råkat riktigt illa ut i sin redlöshet. Samtidigt finns det ju de bra perioderna också.

Det är inte heller någon apell, i alla fall inte enligt partipolitiska linjer: föräldrarna är proletariat, men de överklassmänniskor som finns är förvisso som bäst nedlåtande, men som värst är de bara obrydda; inte några gnidiga herrar i hög hatt här. Är det en protest mot något är det väl spriten och utsattheten hos barn, men oklart är vad som skulle kunna göras mer, ty föräldrarna misslyckas med flera olika kurer mot alkoholen (en gång när Smugglaren ringer upp och meddelar extrapris).

Bra är det, och hemskt och något hoppfullt ändå. Bättre argument mot ytterligare förslappning av alkoholrestriktionerna går knappast att få. ( )

In diesem sehr beeindruckenden Buch schildert die Autoren aus der Sicht eines Kindes das Aufwachsen in sogenannten prekären Lebensverhältnissen.
Leenas Familie ist aus Finnland nach Schweden eingewandert. Die Familie ist bitterarm. Zudem sind die Eltern Quartalssäufer.
Das Buch ist sehr bitter zu lesen, denn die Sicht des Kindes ist realistisch. Es kennt keine andere Familie und liebt seine Eltern. Es versucht, Verantwortung für die jüngeren Geschwister und den kleinen Hund zu übernehmen, doch es muss sich auch selber schützen.
Im Lauf der Jahre erkennt Leena immer deutlicher, dass ihre Familie nicht den Standards entspricht. Auch wird die Situation zu Hause immer unerträglicher. Die Behörden helfen nur punktuell.
Was sagt mir dieses Buch? Zum einen ist es ein Lehrstück in Resilienz. Es wird ja deutlich, das Leena es schaffen kann. Auf sie warten wahrscheinlich tatsächlich bessere Zeiten. Dabei hilft ihr ihre Intelligenz, aber auch der Sport, der ihr Erfolgserlebnisse verschafft, und in ganz großem Maße die Möglichkeit, Solidarität zu erfahren und sich Verbündete zu suchen – wenn auch deren Unterstützung nur klein sein kann.
Zudem wird die Rolle der Schule deutlich: In der Schule kann Leena auftanken, Lehrer könn(t)en ihr Unterstützung geben, ihr andere Wege aufzeigen. Ich möchte diese Buch gern allen Lehrkräften empfehlen: LehrerInnen sind in der Regel Mittelschichtsangehörige und haben häufig keine Vorstellung davon, wie ihre Schülerinnen und Schüler leben. Dass es Kinder gibt, die weder Zeit noch Raum noch Ruhe haben, um überhaupt die rudimentärsten Hausaufgaben zu erledigen. Dass es Kinder gibt, die alle Kraft brauchen um überhaupt so etwas wie Normalität aufrechtzuerhalten.
Da ich selbst im Erziehungssektor arbeite, waren diese Stellen für mich auch die traurigsten: Leena alleine auf den Schulveranstaltungen, wie sie ein passendes Kleid für en Flötenauftritt sucht, diese Dinge. In der Schule würde zumindest bei uns in Bayern dann die Nase gerümpft werden über dieses stinkend verwahrloste Kind - wie viel Mut und Tapferkeit es erfordert, sich diesem Habitus überhaupt in irgendeiner Weise anzunähern und so den eigenen in Frage zu stellen, ist den wenigsten bewusst. Und da denke ich doch, dass das in Schweden besser gelingt: Leena hat zumindest die Möglichkeit später Lehrerin zu werden. Das sagt ihr ihr eigener Lehrer und eröffnet ihr damit eine Perspektive - das habe ich aber auch in Schweden an Schulen gesehen: Dort gibt es eine wesentlich buntere Lehrerschaft als hier bei mir in Bayern, wo das System im Wesentlichen auch nur diejenigen belohnt, die den „richtigen“ Habitus haben.
Insofern hat das Buch bei mir viel aufgewühlt und ich wünsche mir, dass es noch viele viele LeserInnen findet.
Ich musst viel an das Buch “Ein plötzlicher Todesfall“ von Joanne Rowling denken. Ich mochte das Buch ja sehr und die Figur der Crystal ist der Leena schon ähnlich. Und dann doch anders, denn Leena hat Freundinnen und kann sich befreien. Möge es vielen dieser Kinder gelingen. ( )

bra gripande skildrig över en barn synvinkel uppväxt i en missbrukarfamilj. Någon av de bättre böckerna i denna genre som det skrivits mkt om. ( )

I read this book straight-through over three evenings, and it captivated me. Yes, the topic is depressing (drunken parents, abuse, neglect), but the way it is written there are also little sunshine stories in there. You really get the feel for how it was to grow up in such a family, the fear, the need for control of situations, the helplessness (especially with social services and the police does not step in). I have no doubt that at least part of this is self-biographical, at least it seems so. It is an unusual book, not a strict novel, and not with a clear beginning and happy ending, but it is like life is most. Life goes on, things happen, we do the best we can at each moment to cope.

This was made into a very popular movie, which I haven't seen. ( )