Nyttan med att ha Jan-Öjvind Swahns Matens historia från A till Ö (reviderad av Edward Blom) är tämligen begränsad: om man har en levande karettsköldpadda hemma för tillagning (vilket troligen är olagligt och definitivt olämpligt), eller vill gör aladåb på braxen, då finns förvisso recept på detta (liksom förvisso på ett par mindre udda anrättningar, som flädersaft), men annars? Annars läser man för nöjet att få reda på att persiljans främsta användningsområde fram till 1600-talet var dels som segerkrans för vinnarna av de isthmiska spelen, dels som läkeört, eller hur biff Rydberg bör serveras och ätas, eller hur »landskapsrätter« är ett modern påhitt (menyn på mårtensafton är t.ex. en Stockholmsk uppfinning; även om gäss med rätta förknippas med Skåne grundade man långt fram i tiden med lutfisk, inte svartsoppa).

På tal om landskapsrätter letar man faktiskt förgäves i boken efter den bästa av korvrätter, grynkorv serverad med mos och senap, en anrättning som förvisso annars skulle ge köttstinna tyskar slag av förskräckelse. Just tysk mat är ett av de områden Blom bidragit till att fylla ut, annars har han tydligen endast rört vid boken med lätt hand – någon gång kanske man kan undra om den var alltför lätt, men så mycket har troligen inte hänt sedan Swahns egen sista utgåva, och dessutom torde utvecklingen vara sådan att man snarare behöver lägga till än dra ifrån, så om någon rätt nu definitivt försvunnit från matborden men finns kvar i boken må det väl vara hänt.

Detta är en fin bok att botanisera i: alltid lär man sig något, och den är personligt skriven så att man för det mesta även roas. Någon gång slår det över i lite väl gubbigt perspektiv, och man får inte vara blyg för personliga omdömen, men på det hela taget finns få fläckar (skulle då vara det där med grynkorven). Visste ni förresten att man förr var livrädd för makrillen, vilken snarast hade ett rykte likt pirayans av idag, och att man trodde att ett stim kunde äta upp en människa på ett par minuter? ( )