En underlighet med Pär Lagerkvists diktning: han är bäst när han är otypisk. Hans dikter rör sig normalt i ganska förutsägbara banor, runt ämnen som barndom, ålderdom, naturen, stjärnor och källor, gamla bondgårdar och undran över livet: alls icke oävna ting att skapa vers kring, men även om de är rakt och enkelt skriva så skulle man efter de 600 sidorna i Samlade dikter vara trött på det om det inte även fanns annat insprängt.

Mest känd är naturligtvis den dikt som börjar »Ångest, ångest är min arvedel«, ett tidigt alster och ett av de som avviker: annars tycks de känslor som dominerar vara vemod, förundran och lugn skepsis, långt från sådan upprördhet. De tidiga verken är överlag ganska aparta: även om den typ av dikt som sedan skall dominera även återfinns där så finns även underliga prosafragment som inte tycks leda någon vart (i synnerhet det som heter »Arne« är störande, med sitt patriarkala våld som texten tycks vänta sig att man skall sympatisera med), och en märklig bit i dramats form som inte heller den tycks ha någon klar syftning.

En annan höjdpunkt är »Nya vapen«, skriven 1940, där Lagerkvist klart uppmanar läsaren att ta strid för det goda med vapen i hand, och att krossa ormars näste: ett uttryck för en djupt känd aversion mot det moderna barbariet. I de sista samlingarna har han också tydligt lärt sig att skriva om människor runt omkring sig i det lantliga Sverige som då var på väg bort, vilket är en god sträng att ha på lyran.

Annars blir Lagerkvist som antytts ofta vid sin läst: han skriver en viss sorts dikt, och han gör det bra, med en genom åren växande skicklighet och utan alltför stora åthävor i stilen. Hans poesi har ibland stor skönhet i bilderna, men det är endast sällan man hejdas och förundras. ( )