Not till jaget: undvik all läsning som har det minsta av »personlig utveckling« eller liknande över sig. Jag vet att jag normalt gör det, men ändå kunde jag inte motstå att köpa ett utgallrat exemplar, på grund av ett minne av en positiv recension. Boken skrevs i andra världskrigets Ungern (innan nazisterna invaderade), och är ett försök att skapa en modern stoisk stödjebok; en bok för att få människorna att se till det väsentliga i livet och sluta oroa sig över vad de inte äger makt över.

Tyvärr är det en bok som känns rätt överflödig, ibland barnslig, ibland självmotsägande, ibland allmänt högmodig, ibland futtig i sin kritik av futtigheten (du menar alltså att det är oacceptabelt att gå som gäst till någon annan, eller bjuda in någon annan till sig, eftersom detta är att tvinga värdens vilja på gästen, och att detta är ett absolut fel?). Det kanske hårda, men ändå främst självpålagda och klart rationalistiska regementet som Markus Aurelius förespråkar har blandats ut med mysticism, och inte bara i den tröstsökande varianten som vill se ett högre syfte med världen utan också i högdragen Kristen vetenskap-aktig tro att sjukdomar och olyckor är något man alltid har sig själv att skylla för. Det första är en intellektuell bedrift av viss rang då sådana tankar egentligen borde vara oförenliga med stoisk filosofi, det senare är bara motbjudande.

Visst finns det även stycken som glimmar till: det om döden och försöken att definiera vad en god sådan är höjer sig särskilt över mängden och är både originellt och bra, gods som är gemensamt med andra stoiker om att försöka vara ärlig och att alltid söka efter sätt att hjälpa utan att göra väsen av det är tänkvärda, och en del mindre råd om kosthåll eller promenader eller försök att verkligen hålla helg kan säkert vara nog så nyttiga, men intrycket är att man tittat ned i ett smyckesskrin och funnit gammalt arvegods och en del bra moderna saker bland en massa bijouterier, strass och förfalskningar. ( )