I thought this was a really good cursory look at the history of latin. When I say cursory though, I mean it (only the first half of the book is actually devoted to its history). It does not go into great detail, it just rather charts its course through western history. Easy to read though and it gives a decent sense of the language and how it stands today. I will say though, for those who have actually studied the language, the second part could come in handy when trying to brush up. It gives a good concise overview of all the verb conjugations and noun declensions et cetera, so if you were going to try and read something again in Latin, it would be a great reference if you no longer possess your old text books.

In the authors defence, I have seen some people write criticisms as to how he presents Christianity. I have to disagree, it is not a bias on his part. What I enjoyed most was how much he balanced the ancient and sometimes pagan traditions along side the assimilation of the language within the Church. Obviously, the church won out, and the history of that battle is far from pretty on the side of the Catholic Church. Nevertheless he does give credit where credit is deserved, and that is in how the church was in fact able to preserve the language and ancient texts through the several houndred years of the middle ages during which a great amount of writings were lost.

I only give this a three because of how sketched out the history is told (and for the fact that it surprisingly has a good deal of spelling and grammer errors of its own, much like this post). I would still recommend this book to anyone who is interested in the subject but who does not wish to devote years of their life reading the actual scholarly work. ( )

In een deels vlotgeschreven, persoonlijke vocabulaire die goed ligt bij scholieren en een deels wat afstandelijkere stijl legt de auteur allerlei facetten uit van het Latijn. Het lijkt alsof de doelgroep van het boek niet helemaal vastligt. Is het voor scholieren, is het voor mensen die vroeger Latijn hebben gehad op school of is het voor geïnteresseerde leken? De auteur probeert iedereen tegelijk aan te spreken en wijzigt daarom vaak van toon.

In eerste instantie lijkt de structuur van het boek chronologisch. Er wordt gestart met het ontstaan van het Latijn, het gebruik ervan in het Romeinse Rijk en het gebruik ervan binnen het christendom en in de eeuwen erna. Maar daarna springt het boek over naar gebruik van het Latijn in aspecten van de wetenschap en weer naar het onderwijs in het Latijn en hoe Latijn in moderne talen is ingegroeid. Iets wat overigens in eerder hoofdstukken ook al wordt aangehaald. Het boek herhaalt zichzelf.

Schrijver Tore Janson is Zweeds. De voorbeelden van Latijnse woorden die in het Zweeds zijn geslopen, zijn van zijn hand. Ook de Engelse en Duitse voorbeelden zal hij genoemd hebben. De Nederlandse voorbeelden komen volgens mij van vertalers Anne en Harm Pinkster. Ook zullen zij de paragraaf Latijn in de Nederlanden en in Nederland (vanaf p. 91) hebben toegevoegd. De uitgever had hen wel meer tijd mogen geven voor dit hoofdstuk. Het ziet er echt er tussen geduwd uit. De Pinksters leggen in deze paragraaf snel uit hoe Latijn in de loop der eeuwen van een status als primair schoolvak nu een status heeft als exclusief gymnasiumvak. Nadat ze vertellen dat Thorbecke de HBS oprichtte schrijven ze: "In 1917 kregen abituriënten van de HBS toegang tot de B-faculteiten." Hartstikke leuk voor ze, maar er staat niet uitgelegd wat er onder abituriënten en B-faculteiten wordt verstaan. Dat is toch onmogelijk algemene kennis. Als ik er naar raad, betekent het dat HBS'ers op een gegeven moment de gelegenheid kregen om de klassieke talen te gaan volgen. Ofzo.

Latijn : Cultuur, Geschiedenis en Taal is een leuk boek vol wetenswaardigheden, maar het onmisbare naslagwerk voor wie de achtergrond van het Latijn wil leren kennen, zoals Hugo Brandt Corstius het boek aanprijst, is het niet. Daarvoor is het niet grondig, gestructureerd en duidelijk genoeg. ( )

Det är märkligt att ett språk som ingen haft som modersmål på över tusen år fortfarande kan höra till de absolut viktigaste tungomålen i världen. Latinet ställer fortfarande upp och lånar ut ord, utan att någonsin kräva dem tillbaka, historiker intresserade av Europa före sjuttonhundratalet måste fortfarande studera det, och latinska författare översätts ständigt. Latinets grammatik tjänar dessutom som mall för de flesta europeiska språk – och som de flesta mallar är även denna något av en prokrustesbädd (jämför till exempel Churchill-apokryfen »this is the sort of English up with which I will not put«, angående »förbudet« mot att att låta preposition avsluta en mening).

Nå, latin är således ett språk som kan studeras även av andra anledningar än dess ansenliga ålder eller att man har en Caligula flåsande i nacken, varför Tore Janson skrivit Latin: Kulturen, historien, språket, ämnad att kunna bibringa läsande allmänhet elementa dels i grammatik och ordförråd, dels i realia. Tyvärr är den rätt så tunn, och det hela blir därför rätt så ytligt – något som förvärras av att tilltalet är på nivå mellanstadieklass, och egentligen bara passar den direkt okunnige. För den som redan känner ämnet är enda ljuspunkten att det är befriande med någon som vågar påpeka hur vedervärdiga en del av de där gamla romarna var, i sin konservatism eller orimliga ståndaktighet. Annars är avsnitten om romersk historia närmast barnsliga och bör egentligen undvikas, något som dock kan vara svårt då även mer lingvistiska påpekanden finns insprängda. Någon gång blir det också direkt fel, som när texten ger intryck av att Caesars sista ord skall ha varit Shakespeare-uppfinningen »Et tu, Brute« (de mer samtida källor som påstår att han sade något är eniga om att det i så fall var på grekiska).

Liknande fel finns även när det blir dags för det post-romerska latinet, som när läsaren leds att tro att rimmad vers skall ha varit någon medeltida latinskspråkig skalds uppfinning, när det i själva verket är ett arabiskt påhitt. Annars är det här bokens mer intressanta halva, eftersom Janson nu slipper ägna sig så mycket åt storpolitiken som han inte kan hantera (å andra sidan tycks han ha svårt med helheten – han lovar vid en tidpunkt att han senare i boken skall berätta »en hel del« om sådana svenska latinskribenter som Petrus de Dacia, Oxenstierna, Swedenborg och Linné, men det är bara de två senare som man får se igen, och då knappast så fylligt som antyddes). Stycket om hur de bevarade manuskripten med antika texter minutiöst har granskats för att rensas på kopisternas misstag är faktiskt riktigt intressant, och nog finns det en del annat hyfsat material. Problemet är bara återigen att det blir för ytligt.

Nej, för att det här skulle vara en vettig bok för den som redan känner sig hyggligt bildad hade den behövts dels renodlas, dels utökas: med mer om enskilda brukare, mer detaljer överlag och mindre historieberättande hade det kunnat bli en riktigt bra bok. Som nu är den för lättviktig och med ett för barnsligt tilltal, som dessutom försöker göra läsaren medskyldig genom ett ständigt juande. ( )

Written in readable simple language - accessible and interesting. ( )

Latinets historia från början till slut (?). Lättläst och har en hel del anekdoter vilka fäster sig i minnet. ( )