Doctor Faustus: The Life of the German Composer Adrian Leverkuhn As Told… (1947)

Finally I found the time for it. What a work! Is there anything else comparable written? Musil? Proust? Joyce’s Ulysses? The Brothers Karamazov? Goethe’s Faust? (but the second part never spoke to me). Conceived in 1943, Thomas Mann was than living in exile in the U.S., the german army suffered their first set-backs. The locations are Munich and small places in southern Germany. The time before, during and after WW1 following Leverkühn growing up and maturity is interwoven with the events of the last years of WW2, the (than) present of Leverkühn’s fictional friend Serenus Zeitblom looking back on Leverkühn’s life. Through Thomas Mann’s komplex use of the German language, the reader encountering persons speaking in the local vernacular as well as the protagonist using frequently Early German, the language of Luther, further because of the German characters that are encountered, the life in Munich and in small german villages, and the looming defeat of Germany at the time it is written down, the novel is tightly bound up with Germany and German history, its culture and life in the first half of the 20th century.

Could it then ever speak to an US-reader without knowledge of German and Germany? It may be difficult I would think and may require sustained effort and interest; already the narrator Serenus Zeitblom writes in the Nachschrift that any English translation may be partly at least impossible, i.e. those written in the local vernacular; the Early German spoken by Leverkühn presents also difficulties, the komplex sentences, the amusing names given to some persons - a smile in a dark story - do not make it easier. (I have not looked at any of the English translations)

Hence will the work age and no longer of interest to readers living through different times with different problems? The Faust theme is age-less I would think. And so many other questions, ethical, rational and emotional, are woven into the reminiscences. These may be asked differently now but remain never the less. And similar to a film where the images, the sound, the action and narrative all need to come together, to succeed, here the way the language itself and how it is used is as important as the story itself. Unity has to and is brilliantly achieved. (II-21) ( )

Thomas Manns letzter großer Roman, der 1947 erstmals veröffentlicht wurde und nun vom gefeierten Übersetzer John E. Woods ins Englische übertragen wurde, ist eine moderne Neubearbeitung der Faust-Legende, in der Deutschland seine Seele an den Teufel verkauft. Manns Protagonist, der Komponist Adrian Leverkühn, ist die Blume der deutschen Kultur, eine brillante, isolierte, überragende Figur, seine radikale neue Musik ein halsbrecherisches Spiel der Kunst am Rande der Unmöglichkeit. Als Gegenleistung für vierundzwanzig Jahre beispielloser musikalischer Leistung feilscht er seine Seele weg - und die Fähigkeit, seine Mitmenschen zu lieben.

Leverkühns Lebensgeschichte ist eine brillante Allegorie auf den Aufstieg des Dritten Reiches, auf Deutschlands Verzicht auf die eigene Menschlichkeit und seine Umarmung von Ehrgeiz und Nihilismus. Sie ist auch Manns tiefste Meditation über das deutsche Genie - sowohl national als auch individuell - und die schreckliche Verantwortung des wahrhaft großen Künstlers.

This is a fantastic book. I don't know much German, so I won't be able to read the original, but this translation by John E. Woods is really quite good. As the blurb reads, this is a masterful modern retelling of the Faust Legend, wherein a composer sells his soul for awesomeness. We don't even get to that part until Chapter XXV or so, but it is quite compelling to read it even so.

The book is a fictional biography of a German Composer named Adrian Leverkühn written by a friend, whose name is Dr. Serenus Zeitblom. Initially, Zeitblom goes over Leverkühn's childhood and history. A precocious lad, Leverkühn was always able to grasp concepts and ideas that were beyond his years without even trying, but he did have a huge flaw I guess. Leverkühn was not particularly fond of company. He was a lonesome and solitary figure that did not get into human companionship. He was also obsessed with Magic Squares. You know, the things that add up to the same number no matter which direction you add them. The most famous one I can think of was by Albrecht Dürer. Don't worry, he is mentioned too.

Initially, Adrian Leverkühn wanted to be a Theological Scholar. Thus, he goes to school for it, and gains tons of acquaintances but no friends. However, this is merely his childish testing of the waters, so to speak. He really likes music, and thus decides to become a composer. He entered into practice far too late to be a virtuoso performer, but it isn't necessary to be able to play your own pieces I suppose.

The Faustian Pact scene is particularly gripping and chilling. Call him what you want; Old Scratch, Samiel, Mephistopheles, he accepts them all. So anyway, I did not mention this, but Leverkühn happened to have terrible migraines since childhood. Apparently this connects to that. He goes to two doctors for it, but Satan really wants that delicious soul, so he goes and ruins the doctors. One of them dies, and that other is taken away by the police or something. Leverkühn realizes early on who he is talking to, but is intrigued by the deal offered. Basically, for 24 years of totally genius works of composition, Leverkühn only has to give up his ability to love.

This is a rather curious idea, since it doesn't really change anything from his day to day system. Thomas Mann lays out all the cards you need to know for their ideas and actions earlier on in the book. For instance, earlier in the book, Zeitblom remembers a theology class in which a Cooper's Apprentice fell in love with a girl, but couldn't "get it up" with other ladies so to speak. So he thought she cast a spell on him, which seems really stupid. However, it turns out she was cursing him and was burned at the stake to save her soul from hell.

This thought process is pretty alien to me, but this is how I understand it; since Mephistopheles deals in time, you have to leave the contract by way of death. If you leave the deal out by killing yourself, you go to heaven since you were saved. Weird right?

So anyway, Leverkühn does not do that, but he makes an attempt on his own life at near the end of the book. It is unsuccessful though.

Meanwhile, all this stuff with Adrian Leverkühn is happening right as the events of the early twentieth century unfold. The first World War followed by the subsequent hyperinflation of the Mark and rise of the Third Reich is covered in here as well. It is quite fascinating, to see it from another point of view, since I am only familiar with the "Merica!" point of view.

In any case, I hope to read more from Thomas Mann soon, and maybe I'll even finish The Magic Mountain one of these days. ( )

En roman som Doktor Faustus finns det två sätt att närma sig: antingen utrustad med stora mängder belästhet, väpnad med kunskaper i teologi och musikteori, allierad med en utgivare som försett boken med horder av kommentarer och förklaringar, eller rakt på, naivt okunnig om mer än det allra mest elementära vad gäller Faust-myten och Tysklands nittonhundratalshistoria. Båda sätt kan säkerligen vara givande, och även om jag snarast tillämpat det senare.

Visst, den som inte kan sin musikhistoria och sin kompositionsteknik kommer finna långa stycken väl tekniska och bortom sin riktiga fattningsförmåga; den som inte har teologisk förståelse kommer finna andra utgöras av svårligen begriplig teori, och den som inte har huvuddragen i tysk 1900-talshistoria lär förvirras av de analogier, förkroppsliganden och debatter som förs. Till sådana krav bör även läsning av Goethe, kunskap om i alla fall två av Shakespeares verk och en viss allmän humanistisk skolning läggas om man vill få ut så mycket som möjligt av denna redogörelse för Adrian Leverkühns liv.

Till utförandet är det en levnadsteckning av en vän, påbörjad ungefär vid tiden då Nazitysklands militära lycka vände, och sedan framskridande under krigets fortsatta förlopp, vilket då och då tillåts bryta sig in i huvudhandlingen, när Leverkühns barndomsvän och beundrare Serenus Zeitblom känner sig nödgad att mer än annars ställa sig i läsarens blickfång. Verket är i lika grad en redogörelse för denne humanists temperament: olikt Leverkühns övermodiga, tillbakadragna konstnärsnatur är Zeitblom en humanist, gymnasielärare, ängslig på ett sätt som skulle kunna kallas borgerligt småskuret om det inte visat sig så välgrundat.

Som tidigare antytts är det fråga om en variation på Faust-temat, även om detta mestadels klingar i bakgrunden, och endast vid ett par tillfällen får träda fram närmast ohöljt. Adrian Leverkühn påbörjar sin levnad i en tysk mindre stad, påbörjar universitetsstudier i teologi men avbryter dem för att ägna sig åt den musik han tidigare visat en enorm intellektuell-teoretisk, om inte tekniskt-praktisk, fallenhet för. Hans hänfallelse åt Hin Håle sker till slut för att komma undan en intellektets fälla: den när ens fantasi, ens förmåga att se förnyelse, inte på långa vägar motsvarar ens teoretiska kunnande och ambitioner.

Den musik som skapas är dock bara ett spår i boken: lika vikt ges åt diverse estetiska, politiska, teologiska spekulationer, åt människor runt Leverkühn och Zeitblom som det först sent står klart vad de har för vikt i biografin. Även om man själv inte riktigt kan pussla ihop hur, så framgår det att det inte bara är fråga om en diskussion om villkoren för konstnärligt skapande i en kunskapsmiljö som fått syn på sig själv, utan även en lång vidräkning med den tyska kulturen: en kultur som kan frambringa nazismen och tillåta att dem får löpa amok genom Europa har klara problem, och om till och med en figur som Zeitblom hyser delade känslor när han ser allt elände, måste den vara fundamentalt osund.

Jag vet inte om jag förstått mer av en liten den av Doktor Faustus, vare sig det gäller de mer teoretiska resonemangen som förs direkt i den eller i den större diskussion som förs genom den, men det jag tror mig ha förstått är tillräckligt för att se att den nu kanske lika väl som då den skrevs är en bok som inte enkelt kan läggas åt sidan. Någon gång skall jag nog förse mig med utrustning och färdhjälp, och åter försöka mig på den. ( )

Sehr genial.
Weitschweifig, umständlich und ungeheuer faszinierend, wie schon der Zauberberg. Sicher nichts für Leser ohne Ausdauer.
Hochinteressante Philosophie, soziale Betrachtungen und in diesem Buch auch viel musikalischer Hintergrund. Wieder eine geradezu irrsinnige Rechercheleistung seitens des Autors.
Spitze! Klare Empfehlung. ( )