En för mig märklig historia om att man kan vara besatt av att hitta det ultimata receptet på pölsa. Men det kanske bara är en metafor för något annat. Hur som helst ointressant för mig. Det norrländska landskapet säger mig inte heller mycket. Men Lindgrens språk är tilltalande. ( )

The least interesting thing about Hash by Torgny Lindgren is the plot. Plot within the plot actually.

Mr. Lindgren's book Hash is about a man telling a story. The story he is telling rambles on about two men travelling through northern Sweden looking for the perfect hash. From what I can gleen, hash is a meat based dish made up of the parts of the cow most people run from in terror. These are basically boiled along with various other ingredients, assembled into a loaf served sliced and cold. A batch of hash can keep all year, sometimes longer.

Gross.

What interested me much more than the tale was its teller.

When the novel opens the teller is fifty-four years old and living in a remote section of rural northern Sweden. He has spent a good part of his life writing local interest articles for a nearby newspaper, documenting the unusual lives of the people who live in the area. One day, he receives a letter from the newspaper's editor informing him that the paper has discovered that his stories are all false, that none of the people he describes in them are real, that even the places he mentions are fictitious. The editor forbids him from not only writing further stories for the paper but from writing anything at all.

The teller takes these words to heart and stops writing for the next 53 years. When late in life he discovers that the newspaper editor has died, he again takes up his pen and continues writing from where he left off over five decades ago. Now an old man, he has a lot of ground to cover as much has happened in the lives of his characters since he stopped writing it all down.

The rest of the book alternates between the teller's struggle with the authorities in the nursing home where he now lives and the lives of his characters who search for the perfect hash.

It's an unusual book, not at all like the Swedish crime fiction I'm used to reading.

I liked it.

It left me wondering about the nature of stories and their importance to both audience and writer. What are we to make of the idea that the stories continue forward even when no one is telling them? I think this is at heart a childish notion, but it's a powerful one none-the-less, powerful to this reader anyway. Do we have a responsibility to tell the stories we tell? Do we owe something to the characters in them?

I know one thing for certain. While I look forward to more by Mr. Lindgren, I'm not going to be eating Swedish hash anytime soon. ( )

Norrländsk så det förslår är romanen Pölsan av Torgny Lindgren. Djupt inne i Västerbottens inland utspelar sig en fullkomligt otrolig historia. Under läsningen kastas man fram och tillbaka mellan huvudromanen och romanen i romanen och mellan två olika tidsperspektiv, fyrtiotal och tvåtusental. Här kokar man långkok och hoppas att allt ska förbli som det alltid har varit. Här drabbas man allt som ofta av lungsot och åker in på sanatorium. Men här drömmer man också om den ultimata pölsan, det fulländade livet och att hitta guldet. Men vad är egentligen vad i denna skröna? Vad är i själva verket fantasier och vad är minnen, vad är notis och vad är roman? Vem är egentligen vem och vem finns och vem är uppdiktad? Har detta hänt eller är det enbart fantasi? Eller är det tack vare fantasin man minns, som det framhålls av notisskrivaren i Pölsan? Det är bitvis otroligt förvirrande men helt klart tänkvärt och öppet för vidare tolkning långt efter att sista sidan är läst.
Torgny Lindgren är själv född och uppvuxen i Västerbottens inland. Pölsan är den andra berättelsen i hans triptyk, bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés bibel. De utspelar sig alla tre i en glest befolkad landsända och berättar historier om dess, ofta märkliga, människor som lever här. Det är äckligt och humoristiskt på samma gång men också många djupare andemeningar kan skönjas. Ett mörkt och ofta återkommande tema i Torgny Lindgrens böcker är hostan och lungsoten, framför allt i hans norrlandslitteratur men även i några av hans andra arbeten. Det är på intet sätt konstigt eftersom han själv som barn drabbades av lungsoten och ingen trodde att han skulle överleva. Lungsoten eller tuberkulosen var ett genomgripande problem i 1930- och 1940-talens små byar och samhällen i Västerbotten. Människorna präglades starkt av sjukdomen och den ständiga fruktan för att vara den nästa att drabbas. Pölsan skulle nog inte vara det den är om inte författaren själv fått uppleva denna miljö och rädsla på riktigt. Dessutom får man faktiskt träffa Torgny själv i Pölsan, just som en sjuklig liten pojke med stark andnöd hemma i köket i Raggsjö. Dit kommer de två romanpersonerna som letar efter den ultimata pölsan för att smaka på just deras pölsa, Raggsjöpölsan. Torgny Lindgren har själv berättat att Pölsan är väldigt personlig, att ingen annan än han själv skulle ha kunnat skriva den. Rekommenderas! ( )