Titeln på denna bok är av slaget som inte lämnar något tvivel hos den presumptive köparen om vad boken denne just plockat upp och håller i sin hand handlar om. Förutom en ovanligt väl tilltagen nutid (börjandes vid mitten av sjuttonhundratalet) får man också just vad man förväntar sig: essäer om dels fornnordisk skaldediktning, dels isländska sagor, samt hur dessa tolkats och använts i sen tid, dock huvudsakligen undantaget de redan mest söndertröskade fälten – göticismens och nazismens missbruk i sökandet efter ärorik forntid.

Om de essäer som främst behandlar diktningen som sådan tänker jag inte orda mycket: de behandlar synen på diktande, med den klassiska uppdelningen mellan det kontrollerade, bundna (det som Snorres Edda explicit behandlar) och den inspirerade friheten (som ofta nog framkommer i berättelserna om skalder), hur diktningen en gång framförts, samt risken att förföras av islänningasagornas och Heimskringlas skenbara saklighet. Bra saker alltsammans, och intressant, och precis vad man kan vänta sig i en sådan här samling, och mycket nöjsamt.

De essäer som behandlar det fornnordiska stoffets återupptäckt och användning i senare sekler ger då något mer rum för att välja ämne och inte bara synvinklar. Här finns en redogörelse för hur den nordiska världen användes i romantisk diktning (mestadels som spännande staffage), om Atterboms »Skaldar-mal«, ett försök att skapa en ny poetik med allegorisk tolkningsnyckel för de olika gudarna (ett tämligen misslyckat försök, enligt Lönnroth endast levande när han brukar andra bilder än de forna), om de Grundtvigska folkhögsskolorna och deras allegoriska tolkning av myten om Fenrisulven (en allegori som Snorre knappast skulle förstått eller gått med på), hur Rydberg och Ekelöf gått till Völuspá för inspiration samt till slut om diverse nyhedningar (ehuru baksidestexten är överdrivet alarmerande när på den tal om dessa ordar om »missbruk[...] i nationalistisk anda«).

I dessa essäer finns inte mycket att hämta för den som främst är intresserad av fornnordisk litteratur som sådan, och ibland blir det lite väl djupgående i analysen av de enskilda verken. Det är inte så att det är dåligt eller slarvigt (annat än när det framstår som Lönnroth tror att Ossians sånger inte diktades av Macpherson), men det är lite för nergrottat i enskilda dikter jag inte har något förhållande till.

Nåväl, samlingen i dess helhet är ändå god lektyr för den som tycker att Island för sisådär tusen år sedan producerade material som fortfarande kan läsas med stor behållning. ( )