Mi è piaciuta molto la scrittura di Sjöberg e leggerlo è stato un pò come fare una lunga chiacchierata con l'autore. Il libro ha un tema principale, in questo caso la vita di Gustaf Eisen: zoologo, pittore, archeologo, fotografo, esperto di lombrichi a livello mondiale e pioniere della coltivazione dell’uvetta (un personaggio notevole in effetti), ma dentro al racconto in realtà ci sta un pò di tutto, proprio come capita durante una chiacchierata: ricordi personali, mini biografie di altri personaggi che hanno incrociato in qualche modo Gustaf Eisen, commenti sullo stato dell'arte, commenti sullo stato della politica, riflessioni sulla propria vita (di Sjöberg), il tutto condito con un'ironia così spontanea, che oltre a farmi sorridere, me l'ha fatto apprezzare ancora di più. ( )

Paganini non ripete e, forse, Sjöberg avrebbe dovuto l'esempio. ( )

Första delen i Fredrik Sjöbergs trilogi med böcker någonstans i gränslandet mellan biografi och essä, Flugfällan, uppskattade jag mycket. Tredje delen är kanske inte riktigt lika bra, då den inte ger sig ut på riktigt lika stora vandringsturer från centralfiguren Gustaf Eisen, en mångkunnig man som lyckades göra sig till expert på allt från daggmaskar och russin till glaspärlor och porträtt av George Washington. (Not: de som skrivit baksidestexten tyckte att man dessutom borde kalla boken självbiografisk, men då sådana element mycket väl ryms inom essäkonsten och Sjöberg snarare ger glimtar ur sitt eget liv utan att försöka göra bilden komplett tycker jag att det är missvisande. Hade inte »personlig« varit ett såpass nedslitet uttryck – och i den bästa av världar redundant när man ändå talar om essäer – hade det passat bättre).

Nå, Eisen var alltså en slags renässansmänniska, en lätt bisarr natur som mot slutet av sitt liv övertygades om att en silverbägare han fick förevisad av en antikvitetshandlare var den heliga Graal men som även fått inte mindre än fem olika släkten av arter uppkallade efter sig (biologer brukar anse ett enda tillfyllest som bevis på storhet), men vars mångsyssleri och långa liv gjorde att han idag är tämligen bortglömd utanför specialiserade kretsar – förutom specialiserade biologer och konsthistoriker är han väl närmast känd som en figur som dyker upp lite då och då i Strindbergs skrifter. Ändå gjorde han vissa storartade insatser, och var bland annat inblandad i grundandet av Sequoia National Park samt skrev ett flertal praktverk.

Som sagt är berättandet något mera tuktat än i första delen av trilogin (andra har jag inte läst än, men planerar att göra så snarast), men är fortfarande friare och mer befriande än mycket annat som står att finna på bokmarknaden. Hade Sjöberg bara vågat ta ut svängarna aningen mer hade det varit så bra man nästan kan hoppas på. ( )