Guillou har varit en central gestalt i det svenska samhället under flera decennier. Detta visar han med all önskvärd tydlghet i sin memoarbok "Ordets makt och vanmakt". Jag tycker det är mycket intressant att läsa hans egna ord om hur han blev journalist, vad som drivit honom till sina avslöjanden.
En del visste jag redan, annat var nytt för mig (precis som det ska vara).
Det var inte alltför länge sedan jag läste Peter Bratts självbiografi, och det var intressant att jämföra de båda, när de beskriver IB-avslöjandet, och senare Geijer-affären. Guillou var mycket säkrare på sin sak än Bratt när det begav sig, och det verkar vara så fortfarande. Intressant.
Jag tycker också att det är befriande att han inte smetar på med sitt privatliv, det är riktigt skönt att slippa sådant snask.

Den gode Guillou kommenterar sina egna handlingar och alster på ett ganska roligt sätt. Han har faktiskt självdistans, och jag tror det är äkta. Ganska sympatiskt. ( )