Margit Sandemo (1924–2018)

Sol är äntligen vuxen. Inte längre kan hennes föräldrar bestämma över henne och hennes krafter. Hon är genast ivrig att ge sig av från hemmet; redo att söka efter häxorna hennes gammelmoster Hanna pratade med henne om som barn. Hon längtar efter att dyrka mörkret och dess krafter, något som endast dessa häxor kan hjälpa henne med.

Men även om mörkret är det hon dyrkar har hon svårt att lämna sin familj bakom sig, speciellt när hon inser att det är något som inte riktigt står rätt till med hennes lillasyster och hennes nya man...

Sol är en otroligt intressant karaktär som får mig att inse om och om igen varför jag fortsätter att läsa denna serie. Visserligen är det mörkret som lockar henne och hon är redo att göra nästan allt för att dyrka mörkrets krafter, men hon är även passionerat omtänksam om de hon bryr sig om. Hon tillåts vara det; både dragen till det ”onda” och ha åtminstone ett halvt gott hjärta som får henne att kämpa för det goda här i livet när det handlar om de hon bryr sig om. Hennes sexuella frihet är också förvånansvärt imponerande; det var länge sedan jag läste en bok med en karaktär vars sexuella liv var så fritt och tja, bara en del av det hela. Det var intressant men även lättande.

På många sätt känns Sol som en autism skriven efter exakt alla de stereotypiska symtom man kan hitta. Hon har svårt att förstå konsekvenser, sociala tillställningar och har svårt att sätta sig in i andras situationer vilket gör att hon ofta verkar hänsynslös. Däremot är hänsynslös knappast ett ord jag skulle använda för att beskriva henne. Hon är mycket men omtänksam är hon ta mig fan ut i fingertopparna. Det gäller bara att inte skada hennes närmaste.… (mais)