One of the best postwar poems. It's the author's own translation, so it's reliable in that sense; he has also collaborated with Michael Hamburger.

Looking back on these two sentences a year later, I am (once again) sorry not to have written more. The poem is a tremendous achievement, flooded with metaphors of water, ruined by metaphors of decay, balanced so improbably between an allegorical epic about the Titanic and a confessional poem about Cuba. ( )

Titanics undergång är en episk dikt. Den handlar om en historia som inte har förlorat något av sin spänning, trots och därför att den är bekant för envar. Detta jättelika skepp, detta monster och underverk som sjönk en iskall natt år 1912 var nämligen ett helt vanligt ångfartyg - och samtidigt en myt: det förkroppsligade Framsteget, sådant som det nittonde århundradet förstod det och sådant som vårt eget århundrade med tilltagande förtvivlan har bedrivit det — och funnit sig i det.

I trettiotre sånger skildras katastrofen; den berättas och bevisas, dokumenteras och betvivlas, hallucineras och undersöks i alla enskildheter, med manskap och passagerare, döda och överlevande, den sociala rangordningen på fartyget, dess arkitektur, dess salongsmålerier, dess First-Class-Dinner, med radiotelegram, tidsangivelser, temperaturer och ljud.

Men denna undergång är inte bara en väldokumenterad olyckshändelse ur det förgångna. Som spökskepp seglar Titanic alltjämt vidare. Hur närvarande hon är än idag, det visar sig i hur hennes öde återspeglas i filmer och mardrömmar, i alla fantasins media. Min dikt handlar inte minst om denna imaginära Titanic. om "undergången som föreställning".

Mellan de dramatiska, lyriska och balladartade "sångerna" uppträder texter som ligger så att saga utanför handlingen, som kommenterar den: beskrivningar av tavlor, polemiska dikter, kunskapsteoretiska modeller, utvikningar och liknelser.

Någon kanske förundrar sig över att jag återupptar en litterär form som tycktes utdöd i var litteratur sedan över en människoålder. Har inte verseposet gällt som den mest oläsbara, den mest förlegade av alla genrer? Visst, men på annat håll har diktare som Williams och Majakovskij, Perse och Neruda gett belägg för dess vitalitet också i detta århundrade. Den som vill kan förvissa sig om att denna form inte bara är bärkraftig utan också i stånd att alstra ett egenartat sug, att den kan fånga in och sätta läsaren rörelse väl så mycket som en roman.

Ännu en sak kan, under dagens produktionsförhållanden, göra ett ovanligt intryck i min dikt: jag har umgåtts med den i nära tio års tid. Arbetets långvarighet har inte gått texten spårlöst förbi. Påbörjad på Kuba 1969, förlorad och åter upptagen, ofta förkastad och envetet fullföljd bär den spår av minnen, år och platser för sin tillblivelse. Med de namnlösa överlevande från katastrofen av igår blandar sig de överlevande av idag, och bland dem finns en som avlägger rapport. Han döljer sig. han träder fram, och rysningen är honom lika främmande som den kallblodiga analysen. En komplicerad humor växlar med bekännelser av dödsångest, och tätt intill kärleksdikten står det elaka potpourrit. Enkla känslor, men också sådana som inte går att fånga med gängse beteckningar. Någon gång växer betraktelsen ur vreden, eller medlidandet uppträder under cynismens mask. Här intas ingen "korrekt hållning": poesins rättfärdighet är av annat slag. I tvivelsmål håller den på dem son går under. Inget enskilt moment i denna komedi blir bestående, eftersom "det är de levande/som kommer och tutar öronen fulla på de döda/med sina skräckhistorier". Eftersom: "De överlevande tröttnade aldrig/på att fabla om överlevandet/tills de blev trötta på det." Men till och med när fienden har gått, när vännerna har gått under, när hopp och tålamod har förbrukats, medan andra drunknar går överlevandet vidare, tjutande och tandagnisslande, knappt möjligt att besegra.

Hans Magnus Enzensberger

(Text på omslagsflikarna) ( )