Early Brunner.
He describes how it is to work in an old peoples home and how it is to play ice hockey. And how you could behave when you ate among buddies when you are 20-something.
But it won’t get interesting. Actually very boring. It feels pretentious – and not least the language. And on the verge of getting incomprehensible.

Does the man feel insignificant?

Had it not been for some of the descriptions of the ice hockey, with insights you could not have, had you not been there yourself, and a brilliant, different, description of an assault, “Känneru brorsan?” would have gotten (without a doubt) bottom mark.
A disappointment.
---
Tidig Brunner.
Han beskriver hur det är att jobba på långvården och att spela ishockey. Och hur man kan bete sig i samling med polare när man är dryga tjugo år.
Men det blir inte intressant. Faktiskt jättetråkigt. Det känns pretentiöst - inte minst språket. Och på gränsen till obegripligt faktiskt.

Har han mindervärdeskomplex, karln?

Hade det inte varit för vissa beskrivningar av ishockeyn, med inblickar man inte får om man inte varit med, och en faktiskt lysande annorlunda beskrivning av en misshandel, hade "Känneru brorsan?" utan tvekan fått lägsta betyg.
En besvikelse. ( )