Tsu-yü Hwang

Att ge en översikt över Kinas historia gjorde jag i min recension av Kinas historia; att göra detsamma i anmälan av Alf Henriksons och Hwang Tsu-Yüs Kinesisk historia känns därför skäligen poänglöst. Låt det bara vara sagt att dessa böckers bild av förvecklingarna i detta stora lands långa historia i stort inte tycks skilja sig, men att en skillnad är att författarna till den senare är något mer kulturellt intresserade, i synnerhet av den kinesiska poesi som de redan tidigare antologiserat tillsammans.

Annars är väl detta ungefär vad man kan vänta sig av en historia från Henriksons penna: rundmålande, språkligt trevlig (förutom att han aldrig tycks få nog av att skriva att diverse härar slagits »sönder och samman« – något annat uttryck måste väl ha kunnat skrämmas upp?), kanske vid det här laget lite föråldrad på grund av den kinesiska arkeologins framsteg, men annars i stort sett pålitlig.

Illustrerad är den också, kongenialt och förtjänstfullt av Björn Berg, med tuschteckningar inspirerade av kinesisk konstfärdighet på detta område.

Kinesisk historia lär knappast vara något för allvarligt ämnade sinologer, men för de som tänker sig en kortare spatsertur in på området lär den vara förtjusande och berikande läsning.… (mais)

Vid första anblick är det svårt att tro att denna antologi faktiskt gavs ut för Svalans lyrikklubbs räkning; det vackert röda omslaget med tuschteckningar visar på en omsorg som knappast förknippas med bokklubbar (i listan över utgivna titlar hittar man förövrigt, bland svensk nittonhundratalspoesi och diverse samlingar från olika länder den oefterhärmliga titeln Mörk sång – Amerikansk negerlyrik).

Det är alltså fråga om översättningar av diverse alster av kinesisk lyrik, huvudsakligen sådant med mer än 900 år på nacken, med ett par mer samtida alster på slutet. Intrycket är kontemplativt, melankoliskt: det är mycket om glädjen i det stilla livet eller att dricka vin med vänner, mycket naturbilder, speciellt vårstämning, ibland milda antydningar om fåfängan i att söka denna världs ära. Någon gång är det mer uppsluppet, som när Li Po dricker ensam under månen; sällskap skaffar han sig dock genom att bjuda in månen och sin skugga:

Jag sjunger, och månen lyssnar med glans
Jag dansar, och skuggan tar del i min dans

Som synes är versen översatt med rim, något som visserligen är i enlighet med originalet men naturligtvis ibland inkräktar på andra egenskaper hos dikterna. I övrigt tycks dock översättningen vara välgjord och klar.

Förutom översättningarna finns också korta introduktioner till dikterna, för det mesta något stycke, ibland extremt korta – min favorit i den stilen är Chu Shu-chen, som ombesörjts med biografin »Chu Shu-chen var en dam«, varmed allt som tycks vara värt att säga har sagts. Bättre då med biografin om T'ao Ch'ien, vilken som brukligt var för kinesiska poeter fick anställning i förvaltningen som distriktsguvernör. T'ao Ch'ien visade sig vara en av de mer ostadiga poeterna, avgjort inte av det sansade sinnelag som kineser tycks förknippa med denna typ av författande, och beordrade att endast ris av den typ som användes till framställning av starkare drycker skulle sättas. Han avgick dock snart då han inte kunde med den ceremoniel som krävdes av honom vid inspektion av hans guvernat, och framlevde sedan sina dagar odlandes krysantemum, drickandes ädla drycker och spelandes på ett osträngat stränginstrument.

Dikterna är i allmänhet korta, inte speciellt finurliga men ändå ytterst läsbara. Kineser är en på samma sätt en trevlig liten volym, alls icke oumbärlig men troligen en så trevlig introduktion till mittens rikes poesi som önskas kan.… (mais)